Ingen elbrist i Skåne

Larmrapporterna om elbrist har duggat tätt. För Skånes del har det låtit som att en bristande eleffekttillgång omöjliggjorde en fortsatt industriell utveckling. Men det blev tyst kring detta när en relativt enkel uppgörelse slöts med regeringen nyligen. Tre åtgärder i den tillförde simsalabim Skåne ytterligare 255 MW.

Eon konstaterar nu att man genom uppgörelsen kan tillgodose alla kända önskemål om effektuttag fram till år 2024. Nästa år tillförs Skåne sannolikt dessutom 1200 MW genom att Sydvästlänken då äntligen ska fungera, vilket den skulle gjort redan för fem år sedan. Därtill kan vi vid eventuella akuta behov importera el från Litauen, Polen, Tyskland eller Danmark. Utlandskablar från dessa länder kan tillsammans överföra ca 3200 MW. Runt år 2025 tillkommer också Hansa Power Bridge på 700 MW från Tyskland.

Sveriges elanvändning har sjunkit under 2000-talet, från drygt 150 TWh per år till knappt 139 TWh det senaste året. Minskningen är lugn och metodisk och visar att energieffektiviseringen slår igenom år från år:

Sverige totalt har alltså inte någon elbrist. Tvärtom. Sverige har aldrig nettoexporterat så mycket el som nu, ca 25 TWh under senaste året, motsvarande vad 10 miljoner elbilar skulle behöva.

Också högsta totala effektbehovet har sjunkit, från 27 GW 15 februari 2001 till i vintras då högsta effektbehovet var 24 GW.

Långsiktigt bör Skåne kunna bli självförsörjande på el, främst med hjälp av havsbaserad vindkraft, som nu blivit mycket billigare. I en aktuell rapport från IEA (International Energy Agency) visas att världen har så gott om kustnära grunda områden med goda vindförhållanden att vindkraftverk här skulle kunna ge hela 36 000 TWh, dvs. vida mer än hela den globala elanvändningen på 23 000 TWh. I övriga länder runt södra Östersjön som Danmark, Tyskland och Polen byggs det vindkraftverk till havs för fullt.

Så sker inte i Sverige där försvarets intressen ges företräde. Man hävdar sin vetorätt för 45procent av Sveriges yta och lägger därmed en död hand över vindkraftsmöjligheter i t ex Hanöbukten. Varför är det bara svenska militärer som har vindkraftsfobi? Är det rädsla för att försvaret självt skulle kunna skada en vindkraftsanläggning, går det att hantera avtalsmässigt. Så som exempelvis Taggens vindkraftsprojekt gjort när de gått med på att stå för kostnaderna vid en eventuell träff från Ravlunda skjutfält, 25 km bort.

I Miljöbalken § 10 står: ”Behövs området eller del av detta för en anläggning för totalförsvaret skall försvarsintresset ges företräde.” Rimligt vore att försvaret hade rätt att påverka men fråntogs sin vetorätt. Om inte så sker kan vare sig Skåne eller Sverige på sikt bli självförsörjande på elkraft.

Göran Bryntse,Tekn Dr

Ordförande i Sveriges Energiföreningars Riksorganisaion, SERO