På Kulturen är det jul i kubik

– Man får julstämning när man jobbar här – det går ju inte att komma undan, konstaterar Olle Ekström.

Tur då att han tycker om det här med traditioner.

– De ramar ju in året på något vis.

Julen på Kulturen inleds den här veckändan med julstök och julmarknad och Olle och hans kollegor klär sig tidstypiskt och bemannar de olika husen för att fylla dem med liv och visa hur julen firades där under olika epoker.

– Jag ska vara i Blekingegården – där är tiden satt till 1815 – och i arbetarbostaden, där året är 1930.

– Det är fantastiskt att få arbeta med dessa fantastiska miljöer och föremål, att få levandegöra historien och förmedla kunskap på ett lustfyllt, lekfull, sinnligt sätt.

Olle berättar att gamla hus inte är något nytt för honom:

– Jag växte upp under renovering.

Föräldrarna var nämligen entusiastiska renoverare. När de fått ordning på ett hus flyttade familjen till nästa vårdbehövande byggnad.

Olle Ekström föddes i Örebro.

– Men större delen av min uppväxt hade jag i Borgholm och Kalmar.

När han började arbeta på Kulturen 2012 var han precis nedflyttad från Stockholm. Då hade han redan erfarenhet från arbete på flera museer i Stockholm.

– Jag hade läst konstvetenskap och bildpedagogik på Konstfack i två år och tog paus för att jobba ett år.

Han fick anställning på Östasiatiska museets stora utställning 2010 om den kinesiska terrakottaarmén. Först i kassan, men publiktrycket blev så starkt att det behövdes fler guider, så snart fick han hålla i visningar.

– Under perioder var det visning varje kvart. Då gällde det att passa tiderna och hålla sig till manus så att man inte krockade med andra grupper.

– Jag skulle egentligen återvända till Konstfack, men jag trivdes så bra att den ena projektanställningen följdes av den andra.

Han var på kungliga slottet, på Nordiska museet, på Etnografiska museet och även en tid på Kalmar slott.

– Jag ville fortsätta med museipedagogik; det kändes som att det var min grej.

Sambon var från Skåne och när han fick jobb här nere flyttade de till Malmö. Olle började studera på Konstakademien i Köpenhamn, men ville inte ge upp museipedagogiken.

– Jag hade turen att ett jobb var ledigt på Kulturen. Jag fick det inte, men de kom ihåg mitt namn.

Så det kom möjligheter att hoppa in och ganska snart hade han fast tjänst.

– Vi är fyra museipedagoger, en på heltid och tre på deltid.

Olle Ekström själv har en halvtidstjänst på Kulturen.

– Jag har två arbeten, säger han.

Hans andra yrke är konstnär, han ägnar sig åt måleri. Gärna i lite större skala; nu har han påbörjat en serie oljemålningar med dukar på 2 gånger 1,5 meter, ungefär.

Han berättar att hans målningar kretsar kring tankar om identitet. Han bygger upp scener, nästan som tablåer, som han utgår ifrån. Men tablån är inte färdig när han börjar måla och han har heller inte alltid klart för sig varför den ser ut som den gör.

– Jag går mycket på intuition och lust. Under tidens gång, medan man målar, förstår man vad det är man håller på med.

De första åren i Skåne bodde han på Möllevången, mitt inne i Malmö.

– Sedan två år bor vi ute på landet, i Öved. Vi hade sedan gammalt en dröm om att bo på landet. Och det är perfekt för konstnärskapet. Det är inte så mycket som distraherar och där är gott om plats.

För ett par månader sedan ställde han för övrigt ut en serie målningar på ett galleri i Stockholm.

Olle säger att han ser sina jobb som likvärdiga.

– Jag ser inte museipedagogjobbet som ett brödjobb. Det är mitt ena yrke.

– Rent krasst är det ju därifrån jag tjänar pengar och det ger mig möjlighet att måla som jag vill. Så småningom kanske jag kan tjäna pengar på det också, men det är inte viktigt.

Han berättar att han arbetar i block, när han ägnar sig helt åt det ena eller andra yrket.

Någon typisk arbetsdag finns egentligen inte, säger Olle Ekström om jobbet på Kulturen.

– Här får man jobba mycket framåt, tänka kreativt och visionärt.

Sålunda har han ju faktiskt haft jul i huvudet ganska länge; planeringen för julen på Kulturen började för länge sedan.

– Visst kan det bli enformigt i perioder, till exempel när man har en utställning som drar mycket folk och man står och säger samma saker hela tiden.

– Men det är ju lite det som är hantverket; det ska inte höras att man har sagt en sak tusen gånger.

– Varje grupp är olik en annan, det gäller att vara lyhörd och känna in den – det tycker jag är lätt nu, men det var svårt i början.

Byggnaderna är till god hjälp.

– Husen berättar ju mycket själva. Det är en wowfaktor att få komma in i en så här helgjuten historisk miljö.