Tron bar honom genom livet

Lantbrukaren och kyrkvärden Hans Nilsson, Villie, har avlidit i en ålder av 86 år. Hans närmaste är hustrun Brita, dottern Christina med maken Richard Bergendahl och deras dotter Linnéa.

Den 15 april 1972 tillträdde jag tjänsten som kyrkoherde i Villie pastorat. På min första arbetsdag välkomnades jag av de båda kyrkvärdarna Sigfrid Andersson och Hans Nilsson. Hans var den yngre av dem och mellan oss uppstod en vänskap som skulle vara livet ut.

Min företrädare, Alf Sjölin, lämnade efter sig ett välskött pastorat med ett blomstrande församlingsliv. När jag tillträdde inrättades en deltidstjänst som kyrkoskrivare och samtidigt skedde en omorganisation av boställsförvaltningen så att kyrkoherden befriades från den verkställande uppgiften.

Två tidskrävande uppgifter lyftes därmed av från kyrkoherdens arbete och det innebar att jag skulle få tid till nya verksamheter.

I detta förnyelsearbete blev Hans till mycket stor hjälp. Dels kände han församlingen, eftersom han var född och uppvuxen i den, dels brann han av iver att få vara med och utveckla församlingsverksamheten.

Nysatsningen kom att läggas på barn- och ungdomsarbetet. När det gällde att få ledare till Kyrkans ungdom kom Hans med ett lyckat förslag, nämligen hans hustru Brita. Hon tog sig villigt an den uppgiften och vann ungdomarnas förtroende.

Hans hade fullt upp med sin yrkesverksamhet, nämligen skötseln av den egna gården, som kommit att tillhöra släkten redan under den danska tiden, och dels hustrun Britas föräldrahem i Kläggeröd.

Men när det gällde kyrkan och församlingen tog han sig alltid tid till det som där behövde göras. Trots långa arbetsdagar var han alltid på plats i olika församlingsangelägenheter och gudstjänster och hans vackra sångröst kom väl till pass i kyrkokören.

Det var tryggt att ha en kyrkvärd som Hans som ett bollplank och som ett stöd i de olika församlingsangelägenheterna.

Hans bars av en tro som var djupt förankrad i Bibeln och som han levde ut i vardagen. Denna tro fick också näring i den lågkyrkliga fromheten, som kom till uttryck i EFS och var lokaliserad till Rydsgårds missionshus, där Hans och Brita också var engagerade.

Från Hans ungdomstid fanns en förening där EFS-medlemmar från Söderslätt kom samman till möten i hemmen.

Många gånger hölls det stugmöten hos Brita och Hans med predikan, föredrag, samtal och härlig gemenskap. Och i samband med dessa möten ordnade Brita både middag och kaffekalas i det alltid så gästfria hemmet.

En av de nya verksamheterna blev den årliga midsommarfesten, som hölls första gången 1973.

När Hans frågade vad jag hade för planer med församlingsarbetet nämnde jag midsommarfesten efter den modell som fanns i min tidigare församling, Vinslöv. Hans mottog förslaget med glädje och kyrkorådet i Villie kom att stå för värdskapet.

Hans var mycket glad för att dansa. På den tiden var det en del som såg med skepsis på att en djupt troende människa skulle ägna sig åt ett sådant nöje. På det första stora kalaset jag var med på i Villie var spänningen stor, inte minst hos Hans: skulle den nye prästen dansa? Och det gjorde han, till stor glädje för Hans.

Sista gången jag träffade Hans var på midsommarfesten i Villie i somras. Han gladdes över mötet, även om hans hälsa börjat svikta.

Så kunde vi, i återseendets glädje, få samtala en stund, det återseende som vi som kristna också ser fram emot.

Saknaden blir stor, men jag är tacksam över att jag fick lära känna Hans under hans och min stund på jorden.