Vackert utan engagemang

Den franska filmen Porträtt av en kvinna i brand är signerad regissören Céline Sciamma och till hundra procent levererad av två de två skådespelarna Noémie Merlant och Adèle Haenel. Filmen utspelas 1760 i Bretagne i Frankrike och en rik änkegrevinna anlitar den unga konstnären Marianne (Noémie Merlant) för att måla ett porträtt av hennes dotter Héloïse (Adèle Haenel) inför hennes stundande bröllop. Av någon anledning vill inte Héloïse stå modell och Marianne måste måla porträttet i smyg.

Till en början är de två kvinnornas relation frostig och bägge upplever att de har en osynlig mur mellan sig som sätter prägel på porträttet.

Det är om och kring dessa två kvinnors relation och sökande efter identitet i en annan tid med andra värderingar och förutsättningar som filmen rör sig.

Kemin mellan Noémie Merlant och Adèle Haenel slår det gnistor om och stämningen får ytterligare genomslag av det stilfulla fotot där knastrande brasor, vindens sus mot trädkronorna och vågornas skvalp mot klipporna fungerar som en pensel gör i handen på en konstnär.

Det är en både vacker och sensuell film som säkert till fullo lever upp till regissörens intentioner men så kommer haken med målgruppen in i bilden.

Jag känner respekt och vördnad för resultatet men föga engagemang, det känns som om målgruppen i första hand är kvinnor.

Det är alltså från åskådarplats jag betraktar Mariannes och Héloïses kryssande i dåtidens snåriga morallabyrint.