Märkligt bortglömd i Europa

Parallellt med den kusligt egofixerade utställningen Generation Wealth som pågår till och med den 20 mars, visar Louisiana ytterligare två utställningar som var för sig förtjänar en tur över Sundet. Å ena sidan handlar det om verk av den amerikanske konstnären Marsden Hartley (1877-1943), å den andra – på temat Arkitekturens verkstäder – om mexikanska Tatiana Bilbao Estudio.

Marsden Hartley är stor i USA där han räknas som en av huvudföreträdarna i 1900-talskonsten men märkligt bortglömd i Europa.

I en genial, kapitelindelad hängning av de 110 målningar och 20 teckningar som visas (man gör klokt i att följa pilarna!) låter kuratorn Mathias Ussing Seeberg publiken följa Hartleys särpräglade väg genom livet och konsten.

Med sin homosexuella läggning som barlast i det tidiga 1900-talets USA utvecklades den konstnärligt begåvade Hartley till en kringflackande enstöring och outsider. Oförmögen att slå sig till ro men med en märklig förmåga att finna tillfälliga hållplatser i den unga modernismens epicentra.

Först hos fotografen och New York-galleristen Alfred Stieglitz där han tidigt kom i kontakt med verk av Cézanne, Picasso, Matisse. Något senare, under 1910-talet, återfinns han först i Paris där han tillsammans med Picasso och Robert Delaunay ingick i kretsen runt Gertrude Stein och därefter i Berlin.

Där knöt han nära kontakter med Der Blaue Reiter-medlemmar som Kandinsky, Gabriele Münter, Franz Marc. I Tyskland tog han till sig såväl Brückekonstnärernas intensiva kolorit och expressiva anslag som Der Blaue Reiters abstraktioner.

Referenserna till de tyska konstnärerna – senare också till Cézanne – är uppenbara men ändå mestadels präglade av ett tungsinne som är helt hans egen signatur.

Med undantag från ett besök i Sydfrankrike på 1920-talet då Hartley sökte sig till Cézannes hemtrakter och paletten ljusnade, följer tungsinnet honom. Mörkt och berörande sätter det sin prägel på målningar skapade i Finland, Nova Scotia och hemstaten Maine. Motiven består av stilleben, landskap och människor där män, i varje fall från och med senare delen av 1930-talet, står i fokus.

En uppgivenhet anas i skildringen av mer än halvnakna krabbfiskare och muskelbyggare; ett intryck som förstärks av ett Pietá-motiv där den från korset nedtagne Kristus vilar i knäet på en halvklädd man omgiven av andra halvklädda män (mina tankar går osökt till den svenska fotografen Elisabeth Ohlson Wallins Ecce Homo-serie från 1998). Nej, inte blasfemi. Snarare en längtan efter tolerans och vidsynthet. Utställningen om Marsden Hartley slutar i moll. Livet igenom drabbades han av en rad personliga tragedier. Skeenden som rimligen gav näring åt den transcendentala ton som både genomsyrar och ger ökad tyngd åt hans på många sätt unikt kraftfulla och oförglömliga konstnärskap.

Landskapet är ett återkommande motiv i Marsden Hartleys konst och landskapet är också fundamentet i Tatiana Bilbaos arkitektoniska verksamhet som i tre sektioner presenteras i Louisianas Pelarsal och Stora sal.

På Pelarsalens väggar, vilka ramar in ett stort podium där modeller till samtliga byggnader signerade Bilbao visas, hänger landskapsmålningar. De understryker att det är landskapet – oavsett om det är landsbygd eller stad – som dikterar de villkor arkitekturen har att rätta sig efter. Bilbao är befriande prestigelös. Hon strävar inte efter ett eget signum utan samarbetar med andra arkitekturer, stadsplanerare, hantverkare, trädgårdsarkitekter, ”vanligt” folk för att i varje projekt hitta absolut rätt.

I den andra sektionen visas modeller, skisser, collage, materialprov som illustrerar det mödosamma arbetet att hitta den optimala lösningen – estetiskt, funktionellt och givetvis i dialog med platsen.

Den senare utgör den tredje sektionen, synliggjord i installationer som illustrerar Bilbaos tankar kring ruiner, hus, trädgårdar och jord, de fyra hörnstenarna i hennes jordnära, vackra och märkligt tidlösa arkitektur.