En råbarkad och grafisk vattendelare för publiken

Med sin förra film, gediget nyanserade och för all del också rörande hämnddramat Utan nåd inhöstade Faith Akin både priser och kärlek från världens kritiker. Så är knappast fallet med det nya verket. Snarare kan Den vidrige Herr Honka betecknas som en kraftig vattendelare. Under visningen på årets filmfestival i Berlin marscherade enligt uppgift många ut ur salongen eftersom de inte klarade av att svälja det som serverades på bioduken.

Fritz Honka är en udda existens med svettig framtoning, usel hållning och behov av ett tandläkarbesök, eller två, som mestadels framlever sitt liv på den allt annat än sobra baren Den gyllene handsken i stadens sexdistrikt. Där super han sig halvt medvetslös mer eller mindre dagligen med andra förlorare längs livets aveny. Ibland lyckas han kröna sitt besök med att ragga upp någon av etablissemangets äldre nergångna kvinnor som tappat allt hopp om ett bättre liv och att få tillbaka den värdighet de en gång förlorat.

Som säkert alla förstår är Den vidrige Herr Honka verkligen inte något för mainstreampubliken. För inte nog med att själva historien är råbarkad och kompromisslös, visuellt vältrar sig filmen i det fula, sunkiga och äckliga både vad gäller miljöer och människor. Akins estetik här är så långt bort från en tjusigt genomtänkt Ridley Scottfilm eller en överslickad Michael Bayrulle man kan komma. Det vore med andra ord mycket lätt att hävda att den manusförfattande regissören i alla fall tidvis gjort det till ett självändamål att måla upp sin brutala vardagsrealism på ett så motbjudande sätt som möjligt.