Underhållande drakkamp som engagerar publiken

Det är urpremiär för Drakungar hos Teater 23 i Malmö och en förväntansfull publik bjuds in till en ombonad och glittrande drakgrotta. Väggar och tak är av grått tyll och här och där lyser stalaktiter och stalagmiter. Längs grottväggarna finns sköna sittplatser och längst in i mitten en samling av guldiga skatter.

När alla är på plats får vi följa de två skådespelarna Josefin Larsson och Ellen Rusks förvandling till Stora drakungen och Lilla drakungen. Vi får också förklarat för oss hur den stora drakmamman, en gigantisk docka vars huvud vilar trygg på skatthögen, fungerar.

Att låta föreställningen inledas som en fantasifull utklädningslek är en perfekt ingång i berättelsen för den förväntansfulla men säkert också leksugna publiken på mellan tre och fem år. Det minskar nog också risken för att det blir för läskigt.

Så kryper den Lilla drakungen in i ett stort, rött drakägg och Stora drakungen tar plats bredvid sin mamma och spelet kan börja.

Handlingen i Drakungar är byggd på den lättigenkännliga upplevelsen av att få ett syskon. Den Stora drakungen är väldigt nöjd med sitt liv med sin kärleksfulla mamma även om hon känner sig ensam när mamman varje natt flyger i väg för att bränna byar, jaga boskap och leta efter skatter. Så kläcks ägget och plötsligt måste hon dela mammas uppmärksamhet och alla sina skatter/leksaker med den Lilla drakungen. Det blir svartsjuka, bråk och rejäla drakslagsmål men när det verkligen är kris inser syskonen att det kan vara bra att vara två ibland ...

Inramad av den inbjudande drakvärlden blir den här enkla berättelsen så mycket mer än igenkänning – vi bjuds på fantasifull lek, glittrande ögongodis, häftigt koreograferade slagsmål och Josefin Larsson och Elin Rusk hittar verkligen in i sina drakungeroller – in i minsta klorörelse och vingspänning. Och till det kommer den fantastiska drakmamman. Kärleksfull, respektingivande och röksprutande blir hon föreställningens lugna center. Och har ett alldeles eget nonsensspråk som man på något märkligt sätt förstår bra.

Publiken är djupt engagerad i drakungarnas svartsjukekamp och nästan lika spännande att betrakta som själva föreställningen. En hejar på det blåa laget (Stora drakungen), en annan håller bestämt för öronen föreställningen igenom, någon applåderar allt och någon annan småskuttar av glädje på sin plats och ler hela tiden. Att vi alla sedan när slutet är gott och allting är gott får leka med drakungarna och deras skatterna är den perfekta avslutningen. Den som vill kan till och med få klappa självaste mamman och kön ringlar så lång att jag får ge upp.

Drakungar är inbjudande teater fint anpassad för sin unga publik, men minst lika lockande för oss äldre.