Nonfigurativ konst i två olika former

Praktiskt taget oberörd av trender slingrar sig abstrakta uttrycksformer genom hela 1900-talskonsten. Starkt förenklat kan konstateras att det började med Kandinsky runt 1910, fortsatte med Cercle et Carré och konkretisterna runt Galleri Denise René i efterkrigstidens Paris, för att fortsätta med Jackson Pollock och New York-skolan på 1950-70-talen med förlängning i allt djärvare experiment med material och tekniker ju närmare vår egen tid vi kommer.

Att också de nordiska länderna hängt med i utvecklingen framgår av den nyöppnade utställningen på Malmö Konsthall.

Å ena sidan möter Inger Ekdahl (1922-2014), som presenteras som en av den svenska modernismens pionjärer, å den andra den långt yngre och märkligt identitetslösa Ragna Bley (f. 1986). Då Konsthallen i sin kortfattade introduktion varken nämner hennes nationella identitet eller var hon är verksam framträder hon närmast som en gäckande skugga helt underordnad eller snarare sammansmält med de seriella, storskaliga och ofta experimenterande målningar som hon visar i just den här utställningen (hon arbetar även med skulptur och performances).

Också målningarna är gäckande och på något sätt oförutsägbara där de befinner sig i oidentifierbara gränsland mellan föreställande och icke-föreställande, mellan form och icke-form, mellan materia och icke-materia, mellan färg och icke-färg, mellan språk och icke-språk. De är som kameleonter, skiftar skepnad och karaktär beroende på hur jag som betraktare rör mig i rummet.

I samma ögonblick som jag tycker mig finna en identifierbar form upplöses den, försvinner och förvandlas till något annat i en långt driven ”lek” med linjer och ömsom genomskinliga volymer, ömsom eruptiva kaskader av opaka färger i utsökta harmonier.

Ragna Bleys del av utställningen domineras av tre serier, speciellt skapade för Konsthallen. I två av serierna är målningarna placerade rygg mot rygg. Fritt ställda på golvet bildar de en visuell ”följetong” som i ett diagonalt stråk löper genom Konsthallen och tillbaka igen. Ett nytt sätt att presentera och se på konst. Den perspektiviska förskjutningen, som tidigare med mycken möda konstruerades på duken, är här ersatt av rummets verkliga perspektiv.

Målningarna, deras gäckande kvaliteter och sättet de presenteras på är onekligen estetiskt tilltalande, men det är en skönhet som mest sitter på ytan; en flirt med ögat som nödtorftigt döljer bristen på innehåll.

På Konsthallens innergård står ytterligare fem dukar. Efter att ha blivit preparerade med färgpigment och pulver av olika organiska födoämnen har de överlämnats till vädrets makter att göra resten, att ”skapa” ett färdigt konstverk. Ragna Bley har påbörjat en process – ett tillvägagångssätt som leder mina tankar bland annat till den brittiske konstnären Andy Goldsworthy som också gillar att låta naturen svara för den konstnärliga processen sedan han själv med mer eller mindre sublima metoder startat den.

De verk som skapats av utställningens andra deltagare, Inger Ekdahl, bildar en intressant kontrast till Ragna Bleys storskaliga och extroverta alster. Också Inger Ekdahl var experimenterande såtillvida att hon var en av den nonfigurativa konstens pionjärer i Sverige, primärt med fötterna i två läger.

Å ena sidan den under 1950-talet i USA framväxande abstrakta expressionismen – för Ekdahls vidkommande med tonvikten på Jackson Pollock och hans dripping paintings – å den andra de konkretiska variationer, här med tonvikten på Victor Vazareley, som ungefär samtidigt odlades av konstnärskretsen runt parisgalleristen Denise René. Men där Bley är extrovert med voluminösa gester i färgbehandlingen är Ekdahl närmast introvert med en tyglad expressivitet i bruket av täta kompakta färger, alternativt oändligt varsam i de gråtonade, konkretistiska verken – allt, till skillnad från Bley, i liten skala.

Tyvärr gäller detsamma för Ekdahls måleri som för Bleys, det är dekorativt men utan egentligt innehåll. Å andra sidan förmedlar de två konstnärerna sedda såväl tillsammans som var för sig en nyanserad bild av den nonfigurativa konstens många uttrycksformer.