Festival med utanförskap i fokus
Invigningen av den sjuttionde filmfestivalen i Berlin 20 februari blev mer allvarlig än vanligt efter den då nyss inträffade terrorattacken i tyska Hanau. Berlins filmfestival är för respekt, tolerans och gästfrihet och emot våld och rasism, vilket den tyska kulturministern Monika Grütters uttryckte i sitt engagerade invigningstal. Hon fick hela publiken i den gigantiska biografen vid Marlene Dietrichplatz att ställa sig upp för att visa sin solidaritet.
Den andre talaren, Berlins borgmästare Michael Müller, fokuserade på samma sak i sitt tal innan visningen av invigningsfilmen My Salinger year startade.
My Salinger year är en amerikansk film i regi av Philippe Falardeau med bland andra Sigourney Weaver i en av huvudrollerna. Filmen handlar om hur den unga kvinnan Joanna, spelad av Margret Qualley, som själv vill bli författare anställs på ett förlag för att bland annat ansvara för den legendariske författaren John Salingers fanbrev. Joanna jobbar dock som hon själv vill och det här är en film med snabba ryck och bisarra konflikter som är både charmig och apart men ingen typisk invigningsfilm för den här festivalen. Här brukar man inleda med mer engagerade, egensinniga filmer som ger en ny blick på världen.
Joanna i My Salinger year är en outsider precis som flera andra huvudroller i filmerna i årets internationella tävlingsprogram – där man tävlar om den prestigefulla Guldbjörnen.
Den argentinska filmen The Intruder, regi av Natalia Meta, är till exempel en thriller om en ung kvinnlig sångare (spelad av Érica Rivas) som dubbar andra artister och också sjunger i kör. Hon är också en outsider men tyvärr tar den filmen inte sin egen skräckhistoria på allvar. Den vinner möjligen sin publik men inte mig.
En genuin outsider blir det barn som övergivits av sina föräldrar och hamnat utanför samhället. Italienska Hidden away som regisseras av Giorgio Diritti bygger på en sann historia och utspelas på gränsen mellan Schweiz och Italien i början av 1900-talet. Här möter vi en pojke/ung mans och följer hans svåra liv. Han blir galen av ensamhet, men mot alla odds så småningom konstnär. Det är en film med autenticitet som gör starkt intryck med sin komplexa story.
Vi har också amerikanska First cow, regi av Kelly Reichardt, som är den den första filmen som känns som en riktig höjdpunkt i tävlingssektionen. First cow utspelas i USA under tidigt 1800-tal och skildrar två outsiders som finner varandra i en landsbygd där det finns en enda ko. Duon blir vänner och börjar baka och sälja scones för att tjäna pengar. För att fixa detta måste de dock tjuvmjölka den enda kon varje kväll. First cow är en nedtonad, hängivet nyanserad gestaltning av det stilla USA utan pengar dit folk från hela världen tar sig för att uppfylla sina drömmar. Outsiders möter vi också i tyske regissören Christian Petzolds Undine som har myten om sjöjungfrun Undine som bakgrund. I Petzolds film arbetar Undine med stadsplanering av det nya Berlin – med stora modellbyggen av staden, hus som finns i en färg, andra hus som skall byggas upp igen i annan färg. Det här är en av tävlingssektionens bästa filmer med sin mörka story och konsekventa berättande.
Årets filmfestival i Berlin är en förändrad festival med en ny konstnärlig ledare efter Dieter Kosslick. Kosslick fick uppdraget 2001 och har bland annat gjort Berlinale till världens största publikfilmfestival.
Omorganisering har nu ägt rum vad gäller programläggning och annat men mycket är sig ändå likt. En stor artikel i dagstidningen Tagespiegel berättar om festivalens start 1950 i Västberlin – något som tidningen kallar en ”vild historia”. På Berlins filmfestival har det alltid funnits kvinnliga regissörer i den internationella tävlingen och flera har vunnit festivalens främsta pris Guldbjörnen. Detta till skillnad mot filmfestivalen i Cannes där hittills en kvinna vunnit en delad Guldpalm och där det ibland inte finns en enda kvinnlig regissör i tävlingssektionen. I år deltar sju kvinnliga regissörer i den internationella tävlingen (18 filmer totalt) i Berlin.
Svensk film tar också plats i Berlin med drygt 17 filmer i olika program. Här finns bland annat en retrospektiv av Niki Lindroth von Bahrs animationsfilmer, en jubileumsvisning av Roy Andersons En kärlekshistoria från 1970 och så deltar nya Sune – Best man i tävlingen Generation.
Film i Skåne är också på plats i Berlin för möten med andra regionala filmfonder i Europa. En skånsk film, Jag skiner inte utan mina bröder av Malmöbaserade skadespelaren Alexander Abdallah, har också visats under festivalen – i Nordiska ambassadernas biograf.
Och det talas om skånsk film i Berlin, inte minst om Zlatan-filmen som skall spelas in i Malmö snart och skånska filmregissörer, producenter och dokumentärfilmare är i Berlin för att knyta kontakter och diskutera nya filmprojekt, inspirerade av det kreativa energin i Berlin.
