Berättar tung historia med en lätt hand

En Bridget Jones för 2020-talet är min första tanke när jag börjar läsa brittiska debutanten Candice Carty-Williams roman Queenie. Här möter vi bokens huvudperson Queenie i en gynstol där hon messar sin pojkvän, genomgår en smärtsam undersökning och hinner med att berätta för läkaren att hon arbetar på dagstidningen Daily Read med nöjessidorna.

I väntrummet sitter hennes moster Maggie och smörjer händerna med antibakteriell gel och spår att Queenies pojkvän Tom kommer att lämna henne eftersom han är född i tvillingarnas tecken. Det är högt tempo i berättandet och en träffsäker humor i skildring av både miljö och personer.

När Queenie får besked om att hennes besvär troligen beror på ett tidigt missfall bryts nutidsskildringen av en tillbakablick till Toms mormors rasistiska önskningar om hur svarta Queenie och vita Tomas framtid barn ska se ut: ”Din underbart lena hy, Queenie, fast ljusare. Som en härlig kopp kaffe med mjölk. Inte för mörkt! Och så Toms gröna ögon. Ditt stora hår, Queenie, dina ögonfransar, men Toms raka näsa.”

Någonstans här inser jag att det här, trots den lättsamma tonen, är något helt annat och mycket mörkare än Bridget Jones underhållande kropps- och kärleksbekymmer. I kommande kapitel bryter Queenies liv sakta men säkert samman. Tom vill pausa förhållandet, Queenie söker tröst i den ena Tinderdejten efter det andra, hon tappar greppet om jobbet och väl undanstoppade upplevelser i barndomen börjar bryta igen den mur Queenie byggt runt dem.

Ständigt återkommande tillbakablickar ger också en tydlig bild av hur Queenie hamnat där hon är – varför hon inte ser igenom Toms undvikande svar, varför hon ger sig in i det ena destruktiva förhållande efter det andra, varför hon inte gillar kroppskontakt, varför hon har ett så komplicerat förhållande till sin familj och framförallt sin mamma.

Styrka och stötta hämtar Queenie hos Corgiflocken – en grupp väninnor som, precis som brittiska drottningens hundar, alltid stöttar henne och som hon älskar.

Queenie är en stark berättelse om att vara ung, svart kvinna i dag och om smygrasism, vardagsrasism och öppen rasism, om sexism men också om vänskap och kärlek och om självrespekt. Att kunna berätta så mycket tungt med så lätt hand är imponerande och Candice Carty-Williams debut är en både underhållande och sorglig läsning.

Och kanske ska jag återvända till den där Bridget Jones-association jag fick i början för Queenie skulle ändå kunna vara en Bridget Jones för vår tid ändå – smartare, uppdaterad och med mer svärta och starkare samhällskritik.