Annons

Spretig hyllning

Kultur och Nöje Stjärntätt i Aretha Franklin-hyllning på Malmö live, men recensenten Anton Wedding är inte helt nöjd.
Publicerad 27 februari 2020 • Uppdaterad 24 november 2021

Vissa låtar hör man aldrig för första gången. Aretha Franklins version av Otis Reddings “Respect” är en sådan. Den tycks finnas med från ett tidigare liv. Det kanske är därför som jag uppskattar versionen från 1971 års Aretha Live at Fillmore West så mycket. 40 bpm snabbare, stökig och febrig. Den smälter samman Arethas sakrala gospel med hennes profana soul på ett sätt som får mig att höra låten på nytt, som för första gången. Sett till ytan är det egentligen inte särskilt komplext, men det är tekniskt och känslomässigt fulländat. En souldivas dröm.

Det är också det som gör en hyllningskonsert för Aretha Franklin till ett så omöjligt projekt. Hur kan man hylla något som är den ultimata hyllningen till sig själv? För Aretha Franklin är död sen snart två år tillbaka. Men hennes röst finns ju där. Timme efter timme av inspelningar. Det finns till och en och en halv timme fantastisk livefilm, Amazing Grace från 1972, från Arethas framträdande med en gospelkör i en kyrka i Los Angeles.

Annons

Hela tillställningen är varm, positiv och kärleksfull. Tyvärr faller den lite platt. Det är som att respekten inför den storhet som Franklins livsverk utstrålar manar till återhållsamhet. Bandets sväng är stelt och Kristin Amparos precist inövade fraseringar får inte magin att infinna sig i låtar som “I Say a Little Prayer” eller “Chain of Fools”.

Utöver några glänsande stunder från pianisten Oscar Johansson är den som imponerar mest Idol- och Mellosångerskan Molly Hammar. Hon sjunger med den frihet för infall som kännetecknar många av Arethas bästa melodier, och när hon framför “(You Make Me Feel Like a) Natural Woman” är det med hela själen investerad i musiken. Hon är den som under kvällen bäst personifierar sångdivaidealet

Som en slags sammanfattning av kvällens oreda avslutas konserten med att “Natural Woman” spelas en gång till, men i en lite rörigare version med flera sångare. Varför inte avsluta med någon av Arethas egenskrivna låtar istället? Som min personliga favorit lyser till exempel “Spirit In The Dark” med sin frånvaro.

Fakta:

KONSERT

Anton Wedding
Så här jobbar Norra Skåne med journalistik: uppgifter som publiceras ska vara korrekta och relevanta. Vi strävar efter förstahandskällor och att vara på plats där det händer. Trovärdighet och opartiskhet är centrala värden för vår nyhetsjournalistik.
Annons
Annons
Annons
Annons