Mellanmjölk som surnat
När det nu har blivit dags att summera Melodifestivalen 2020 så är det med blandade känslor. Det är ett program som på många sätt varit på nedgång under en längre tid. Det nyinstiftade ”Hall of fame” fick mig ironiskt nog att inse vad jag saknar med programmet i år. Melodifestivalen ska ju vara som en lägereld som hela svenska folket kan samlas kring och underhållas. Men varje gång känns det snarare som att man missar mål. Ett exempel är programledaren David Sundin som är komiker men som istället för att göra humoristiska inslag framför humorbefriade sångnummer som ska bevisa vad? Att David inte kan sjunga eller dansa? Nu när vi ändå nämner manuset så är det pinsamt hur svagt och fantasilöst det har varit, och jag önskar så att manusförfattarna hade vågat sticka ut hakan och vara roliga och utmanande. Istället har vi tyvärr fått underhållning som mer är som mellanmjölk som surnat.
Jag skulle också vilja se en starkare koppling till Eurovision song contest (ESC). I dagsläget känns Melodifestivalen och Eurovision song contest som två helt separerade program när de i själva verket är varandras förutsättningar. Ingen Eurovision, ingen Mello. I många länder uppträder Eurovisionvinnaren i de nationella finalerna, vilket hade uppskattats. Varför inte kommentera andra länders tävlande på ett underhållande sätt?
Förutom den bristande underhållningen så var låtskatten ganska halvtom i år. Bottennappet kom i den tredje deltävlingen där det enda vettiga bidraget ”Crying rivers” med Faith Kakembo åkte ut. Detta var första gången på länge där jag inte ens visste vilket bidrag jag skulle heja på. När nivån blir så låg slutar man att engagera sig, helt enkelt.
I våras fick jag frågan om vilken artist som skulle få det svårt i tävlingen. Jag svarade då The Mamas och kunde inte ha mer fel. Den kvinnliga trion som året innan kom femma i ESC med John Lundvik skrällde ordentligt i finalen och vann över segertippade Dotter med en poäng. De hade återigen vunnit svenska folkets hjärtan då de fick flest röster av tittarna. Att The Mamas nu vinner för andra året i rad är dessutom smått historiskt. Det är bara Family Four som har gjort det innan, åren 1971 och 1972.
Hur det går för Sverige i Eurovision song contest är klurigt att veta. Om vi ser till förra året gick det okej, tittarna hade John som sin nia medan jurygrupperna hade honom som tvåa. När nu The Mamas tävlar igen kommer det säkert att uppstå en viss förvirring när trion uppträder på egen hand med en låt som är snarlik ”Too late for love”. Det här med att en vinnares bakgrundssångerskor går och vinner året efter är dock inte helt ovanligt i Eurovisionsammanhang. Åren 2008 till 2010 deltog isländska artister i ESC som året innan hade körat bakom sin artist.
Just nu ligger Sverige åtta på oddsen, men om det är en sak som vi har fått lära oss i helgen så är det att inte lita på odds och undersökningar. Något som Dotter blev smärtsamt påmind om.
För Schlagerhörnan fanns det bara en vinnare och det var Anna Bergendahl. Hennes bidrag hade allt som vi önskade och det infann sig en viss besvikelse att vi nu inte får se henne i Eurovision song contest med sina häftiga dansare. Vi är i alla fall lättade att inte Anis Don Demina vann, trots sitt starka publikstöd. Om han hade vunnit hade jag flyttat till Danmark.
Trots en spännande omröstning blev det ett hastigt avslut på årets Melloturné för Schlagerhörnan då vi lämnade efterfesten efter en halvtimmes klaustrofobi. Trånga utrymmen och en gästlista som kändes mer HIPP än Berns. Guldtuben mer än Mello. Förhoppningsvis blev vi inte smittade av coronoraviruset utan kan bevaka Eurovision i maj.
