GDPR Illustration

Ta del av våra användarvillkor

Med dataskyddsförordningen GDPR (General Data Protection Regulation) har vi uppdaterat våra användarvillkor så att det framgår vilka uppgifter vi samlar in från dig – och vad vi använder dem till. När du besöker våra webbplatser och appar samlar vi in uppgifter från dig för att förbättra din användarupplevelse. Det inkluderar även vilka annonser vi visar för dig.

Ännu en fullträff för MSO och Trevino

Krönika Tidningens musikkritiker Lars-Erik Larsson om Malmö symfoniorkesters Stravinskijfestival.
Publicerad 16 mars 2020 • Uppdaterad 24 november 2021
Malmö symfoniorkesters chefsdirigent Robert Trevino dirigerade samtliga konserter under Stravinskijfestivalen. Foto: Håkan Röjder
Malmö symfoniorkesters chefsdirigent Robert Trevino dirigerade samtliga konserter under Stravinskijfestivalen. Foto: Håkan Röjder

Efter den lyckade Beethovenfestivalen i höstas har nu Malmö Symfoniorkester med sin chefsdirigent Robert Trevino genomfört en Stravinskijfestival med samma tema ”Transitions and Revolutions” där Robert Trevino kopplar samman symfoniorkesterns förnyelse och Malmös pågående metamorfos med tonsättare som på olika sätt blivit milstolpar i musikhistorien. Idén är utmärkt och förhoppningsvis fortsätter man kommande spelår med fler sådana här djupdykningar i enskilda kompositörer.

För min personliga del blev tyvärr Stravinskijfestivalen en aning rumphuggen. Från början visste jag att kalendern tvingade mig att avstå från den andra konserten – repris på Våroffer men med andra kompletterande verk – och sedan kom coronaepidemin: konsert nr 3 tvingades jag bevittna streamad och konsert nr 4 ställdes in.

Men trots allt gav dessa två konserter en god bild av Stravinskijs tonsättargärning med kompositioner från de skilda perioderna. Och uppförandet av samtliga verk var konstnärligt högtstående med utsökt klang och balans i orkestern samt skickliga solister.

Huvudverket vid den första – och andra – konserten var Våroffer, skriven 1913 och otvivelaktigt ett av musikhistoriens mest betydelsefulla kompositioner. För att citera Milton Cross, NBC:s legendariske musikreporter: ”Våroffer skakade musikvärlden i dess grundvalar. Stravinskijs tilltagande djärvhet i att avlägsna sig från traditionella harmoniska, rytmiska och melodiska begrepp hade vuxit till ren anarki, Med Våroffer blev Stravinskij den mest provokative, omskrivne och häftigt diskuterade gestalten inom musiken.”

Och premiären i Paris blev också ett av de mest tumultartade i musikhistorien, mer som en rockkonsert utan alla hämningar där åskådarna skrek och tjöt, buade och slogs. Ett ögonvittne berättar: ”Camille Saint-Saëns lämnade teatern i vredesmod, Maurice Ravel skrek ’Genialt!’, den österrikiske ambassadören gapskrattade, en societetsdam spottade en demonstrant i ansiktet ... Orkestern spelade vidare utan att någon hörde dem.”

Några sådana scener utspelades inte vid uppförandet i Malmö Live förra torsdagen. Antingen har publiken blivit mer väluppfostrad eller också har vi vant oss vid provocerande klanger. Däremot var applåderna långa, kraftiga och mycket välförtjänta. Orkesterklangen var kraftig och tät med perfekt balans och Robert Trevino skulpterade elegant fram alla nyanser. Kanske skulle man ha önskat ännu mer kraft i tolkningen, men det är nog mer en smaksak.

Men det var inte bara Våroffer denna första konsertkväll. I två verk från Stravinskijs period i Paris, Symfoni för blåsinstrument och baletten Apollon Musagète, visade Robert Trevino sin förmåga att fånga nyanserna och de subtila harmonierna i Stravinskijs musik, liksom i sorgesången In memoriam Dylan Thomas. Ett litet udda stycke, Ebony Concerto, inledde kvällen. Den skrevs på beställning från orkesterledaren Woody Herman. Intressant och roligt att lyssna på med Andrea Scaffardi som skicklig klarinettsolist. Men inte är det jazz, snarare Stravinskijs teoretiska uppfattning om jazz. (Ännu ett exempel på hur svårt det är att förena jazz och seriös konstmusik. För det mesta blir det konstigt, i stort är det väl bara George Gershwin som har lyckats.)

Min andra konsert fick jag således avnjuta streamad hemma i fåtöljen. Förutom lite tekniskt strul med avsaknad av ljud de första minuterna fungerade det hela utmärkt och ljudet var nästan av samma klass som i konsertsalen.

Kvällens huvudnummer var oratoriet Oidipus Rex från 1927. Ett tungt och långt verk med libretto på latin, med mäktiga partier för manskör och spektakulära arior och duetter. Uppförandet var magnifikt. Robert Trevino placerade varje bit rätt i det väldiga pusslet, orkesterklangen var nog bland det bästa som MSO presterat, kören helt perfekt liksom solisterna Jennifer Johnsto, Toby Spence, Fredrik Zetterström, Petri Lindros och Adam Frandsen. Jag har följt Malmö Symfoniorkester i åtskilliga år; det här uppförandet förtjänar definitivt plats på listan över dess storverk.

Före paus presenterade orkester och dirigent ett mycket intressant och underhållande framförande av baletten Petrusjka, lite annorlunda i tonspråket än man är van vid, men en kontroll i partituret visade att Robert Trevino hamnat precis rätt.

Men coronaviruset hindrade oss från att höra Eldfågeln, Stravinskijs första stora verk, och också hans sena tolvtonsverk Agon. Kan vi hoppas att de återkommer när coronaförlamningen släppt?

Lars-Erik Larsson
Så här jobbar Norra Skåne med journalistik. Uppgifter som publiceras ska vara korrekta och relevanta. Vi strävar efter förstahandskällor och att vara på plats där det händer. Trovärdighet och opartiskhet är centrala värden för vår nyhetsjournalistik.