Dramatiken saknas i opera om Svenska Akademien

”Jag kan säga att en av mina favoritreaktioner efter att ha sett en föreställning är den gapande munnens. Ni vet, den där: ’Va f-n var det som hände?’”. Så skriver librettisten Hanna Höglund i programbladet till operan Makten och Härligheten som uruppfördes i torsdags i Helsingborgs Konserthus med samtidig streaming via internet. Bättre sammanfattning av premiärföreställningen är svårt att hitta.

De senaste åren har Svenska Akademien skakats av kriser och tumult: personliga tvister, lägenhetsaffärer, sexövergrepp, belöningar till författare med felaktiga åsikter, avgångar hit och avgångar dit.

En räcka händelser som fick ”vanligt folk” att inse att det fanns något som hette Svenska Akademien och förvandla dem till litterära och etiska experter. Denna soppa med sina många snaskiga godbitar har Fredrik Österling, konserthuschef i Helsingborg och tillika tonsättare och musikskribenten Hanna Höglund kokat ihop till vad de kallar en opera.

Nu är inte Makten och Härligheten en opera, snarare ett oratorium. Verket saknar totalt ett sceniskt koncept. Ingen scenografi eller rekvisita, ingen genomtänkt ljussättning, inga masker, inga kostymer (med undantag för en vedervärdig minkpäls på ”Sara Danius” och att Carl Ackerfeldt låter halva skjortan hänga utanför när han gestaltar Stig Larsson) och framför allt ingen aktion.

Lite regi för utspel och gestik hade antagligen varit välgörande för helhetsintrycket. Nu står sångarna och sjunger bara rakt uppochner.

Operalibretton brukar sällan vara några litterära mästerverk; så inte heller Hanna Höglunds till Makten och Härligheten, till större delen upprepade interjektioner. Först i slutets intermoral-koral finner man spår av litterär möda.

Inte heller Fredrik Österlings musik når de elyseiska höjderna: några roliga citat, annars en kökkenmödding av seriellt, tonalt och atonalt, några häftiga explosioner, mestadels en modest dynamik.

Inte mycket som skaver i öronen, inte heller mycket som smeker dem; funktionellt men ganska likgiltigt.

Så till syvende och sist blir det sångarnas prestationer som får bära upp hela föreställningen. Samtliga är erfarna och kunniga operaartister, rösterna är behagligt klangfulla och deras diktion utomordentlig. Men tyvärr blir det alltför mycket skönsång, de får ingen hjälp att få fram känslorna och dramatiken bakom orden. Där hade en erfaren operaregissör kunnat göra underverk.

Nu blir Ulrika Tenstams Kristina Lugn en skicklig mezzo som viftar med en cigarett och tragiken runt Sara Danius skymtar bara svagt bakom Amelia Jakobssons eleganta sopranpartier.

Så tyvärr är den konstnärliga höjden för låg i Makten och Härligheten. Man kan också fråga sig om det här sandlådekriget är värt att lägga så mycket energi på. Mycket tragik och en del pikanterier men sett så här lite i backspegeln en historisk nullitet, jämfört med det paradigmskifte som hela världen nu tvingas uppleva.

För att än en gång citera Hanna Höglund: ”Vad f-n var det som hände?”