Opinion

Statistik och siffror kan alltid diskuteras

En kvinna och två män med social distans. Mannen i mitten dricker något.
STOCKHOLM 20200424Från vänster Johanna Sandwall, krisberedskapschef Socialstyrelsen Anders Tegnell, statsepidemiolog Folkhälsomyndigheten och Svante Werger, särskild rådgivare, Myndigheten för samhällsskydd och beredskap under Folkhälsomyndighetens dagliga pressträff om läget gällande coronaviruset, Covid-19. Foto: Pontus Lundahl / TT kod 10050
Foto: Pontus Lundahl/TT
Opinion
Opinion Sällan har väl enskilda siffror diskuterats så flitigt som under innevarande coronakris. Forskare, politiker och självutnämnda experter tar gärna till ordet och ifrågasätter siffrorna.

Jag fascineras av all tvärsäkerhet som frodas i coronadiskussionerna, trots att ingen egentligen kan veta. Siffror uppfattas vara statiska och ren fakta, men det förutsätter ju att underlaget för uträkningen stämmer. Och det är här det oftast brister.

De 22 forskarna som kastade sig över folkhälsomyndigheten i en debattartikel började med att räkna fel, vilket var riktigt pinsamt för dem. Men de skakade av sig och menade att poängen med kritiken ändå fanns där. I så fall kan man undra varför de över huvud taget lyfte fram siffror i början av artikeln.

Några dagar därefter blev det pinsamt för folkhälsomyndigheten när de räknat totalt fel. De backade skyndsamt och korrigerade siffrorna och var ödmjuka med att de gjort fel. Det borde också varit pinsamt för alla journalister som lyssnade på de felaktiga siffrorna, för det var först i slutet av presskonferensen som en fristående journalist undrade över de konstiga siffrorna och felet upptäcktes.

Olika länders siffror över döda och smittade redovisas dagligen, men det är rimligen som att jämföra äpplen och morötter - päron växer ju också på träd liksom äpplen om ni förstår vad jag menar. Länder räknar olika och har olika underlag. Vissa räknar in döda på äldreboenden, andra inte. Har folk dött AV coronaviruset eller MED coronaviruset, en stor skillnad. Trots detta flödar tvärsäkerheten, i verkligheten och inte minst på sociala medier.

Opinion

Mördarens historia

Opinion
Opinion Massmördaren Anders Behring Breivik vill sälja sin egen version av terrordådet på Utöya till medierna. Han anser att materialet är värt 86 miljoner kronor.

Tursamt nog har ingen varit intresserad. Kanske var Behring Breiviks bisarra och osmakliga ”manifest” tillräckligt för att avskräcka från honom som historieberättare. Fantasisumman avskräcker också.

Norge har inte Sveriges offentlighetsprincip och media har ingen garanterad insyn. Det är därför möjligtvis större risk att någon skulle vara villig att betala för Breiviks version av händelserna.

Juridikprofessorn Mårten Schultz använder Behrings Breiviks försök för att belysa att det inte vore olagligt för någon som Breivik att till exempel sälja rättigheterna att göra Hollywoodfilm av hans version av händelserna. Hypotetiskt skulle han få behålla pengarna om han lyckades få någon intresserad.

Självklart ska inte mördare kunna göra några hackor på sina brott. Det vore vidrigt för de anhöriga att behöva höra Behring Breiviks ”historia” om hur han sköt deras barn som villebråd. Vi har hört tillräckligt om Breivik och hans osmakliga världsbild. Skulle han mot förmodan få en fantasisumma för en intervju skulle andra brottslingar kunna få samma idé. Det skulle rent av kunna bli ett motiv för att kunna begå brott.

Schultz använder olika exempel på länder som gjort en snabb ändring av lagen för att förhindra att brottslingar tjänar pengar på berättelser om grova brott. Sverige saknar i nuläget helt juridiska begränsningar för brottslingar som vill hänga ut sina offer mot ersättning. Det skulle också vara svårt och komplicerat att ändra på den saken. Förhoppningsvis gör Breiviks försök att profitera på sina offer att man drar öronen åt sig även i Sverige och diskuterar om och vad som bör göras åt saken.

Opinion

Lånad karisma

Opinion
Opinion Joe Biden dröjer med att bestämma sig för en vicepresidentkandidat. Det är obegripligt varför, med tanke på var hans kampanj befinner sig.

Joe Biden har varit ganska osynlig under de senaste månaderna på grund av coronapandemin. Det är bra med säkerhetstänkande, men med ett antal veckor kvar till det amerikanska presidentvalet så är det katastrof att en kandidat inte syns och hörs. Att välja den kvinnliga, förmodligen svarta, vicepresident som många hoppas på skulle kunna blåsa liv i kampanjen. Men en efter en döms kandidaterna ut.

En av de mer absurda invändningarna har varit att den före detta presidentkandidaten Kamala Harris skulle vara olämplig som vicepresident för att hon är för ambitiös. Joe Biden är en äldre man och om det värsta skulle hända och han går bort innan mandatperioden är slut är det bra om hans efterträdare verkligen vill vara president och har en handlingsplan om hon skulle bli president. Det behöver man inte oroa sig för med Harris. Både hon och Elizabeth Warren gick in i sina respektive kampanjer med många sakpolitiska förslag som kan återanvändas av Biden, som ännu inte visat upp någon övertygande handlingsplan.

Donald Trump verkade under en intervju med Australiensisk TV i veckan inte förstå skillnaden mellan procent och antal, vilket kan ge en ledtråd till varför han tycker det går bra för USA:s coronabekämpning. Intervju bekräftade bilden av Donald Trump som en person som trots sin tunga ledarroll inte förstår komplicerade sammanhang. För en vanlig president hade det varit en dödsstöt, liksom för vilken kandidat som helst. Man kan till exempel minnas att det var ett svårt slag mot Sarah Palins vicepresidentkandidatur att hon avslöjade hur lite hon förstod om utrikespolitik och att hon inte läste dagstidningar och följde nyhetsflödet.

Biden har inte den fördelen. Trumps väljare har hitintills inte brytt sig om om presidenten förstår utrikespolitik eller kan räkna matte. De gillar honom oavsett vad han gör och vilka regler han bryter mot. Biden behöver en karismatisk vicepresidentkandidat som kan övertyga väljarna om att hon kan hjälpa Biden klara av ett ämbete som han möjligtvis inte är den bäste kandidaten för. Joe Biden dröjer med att bestämma sig för en vicepresidentkandidat. Det är obegripligt varför, med tanke på var hans kampanj befinner sig. Biden har varit ganska osynlig under de senaste månaderna på grund av coronapandemin. Det är bra med säkerhetstänkande, men med ett antal veckor kvar till presidentvalet är det katastrof att en kandidat inte syns och hörs. Att välja den kvinnliga, förmodligen svarta, vicepresident som många hoppas på skulle kunna blåsa liv i kampanjen. Men en efter en döms kandidaterna ut.

En av de mer absurda invändningarna har varit att den före detta presidentkandidaten Kamala Harris skulle vara olämplig som vicepresident för att hon är för ambitiös. Joe Biden är en äldre man och om det värsta skulle hända och han går bort innan mandatperioden är slut är det bra om hans efterträdare faktiskt vill vara president och har en handlingsplan. Både Harris och Elizabeth Warren gick in i sina respektive kampanjer med sakpolitiska förslag som kan återanvändas av Biden, som ännu inte visat upp någon övertygande handlingsplan.

Donald Trump verkade under en intervju med Australiensisk TV i veckan inte förstå skillnaden mellan procent och antal, vilket kan ge en ledtråd till varför han tycker det går bra för USA:s coronabekämpning. Intervju bekräftade bilden av en person som trots sin tunga ledarroll inte förstår komplicerade sammanhang. För en vanlig president hade det varit en dödsstöt.

Biden har inte den fördelen. Trumps väljare har hitintills inte brytt sig om om presidenten förstår utrikespolitik eller kan räkna matte. De gillar honom oavsett vad han gör och vilka regler han bryter mot. Joe Biden behöver en karismatisk vicepresidentkandidat som kan övertyga väljarna om att hon kan hjälpa Biden klara av ett ämbete som han möjligtvis inte är den bäste kandidaten för. Med ett brett fält av avhoppade kvinnliga presidentkandidater är det obegripligt att ingen av dem skulle duga för Bidenkampanjen.

Opinion

Brott och effektivt straff

Adam Marttinen i talarstolen i riksdagen.
Adam Marttinen (SD)
Foto: Claudio Bresciani/TT
Opinion
Opinion Dödsskjutningen av en tolvårig flicka i Botkyrka har väckt bestörtning. Gängvåldet blir extra verkligt när oskyldiga drabbas. Moderaterna och Sverigedemokraterna vill se längre och hårdare straff för just gängvåld.

Moderaterna och Sverigedemokraterna vill se förlängda straff för den som begår brott i gängkriminella sammanhang. Adam Marttinen, Sverigedemokraternas rättspolitiske talesperson vill att gängkriminalitet ska likställas med terrorverksamhet och att man ska kunna straffas för delaktighet i att möjliggöra kriminella uppgörelser. Det är en intressant tanke: gängkriminalitet är inte olikt terror i att den skapar otrygghet och misstro mot samhällets förmåga att skydda medborgarna.

Man ska dock vara lite misstänksam mot den som enbart fokuserar på straff och säger sig tro att det löser hela problemet. Det gör det inte. Det som skapar mindre gängvåld är att det växer upp färre unga som vill gå med i gäng på grund av att de upplever att det inte finns alternativ. Hårda straff måste kombineras med socialt arbete för att vara effektivt.

Det finns säkert folkligt stöd för längre eller på andra sätt strängare straff. Men man måste akta sig så att man inte fokuserar så mycket på hämnd att man glömmer att jobba brottsförebyggande.

Säkert finns det gängmedlemmar som saknar empati och bara har destruktiva motiv. Det finns också de som hamnat fel. Polisen menar att tillväxten är problemet: när de griper en kriminell står flera redo att ta hans plats. Att stoppa tillväxten är att stoppa gängvåldet.

De folkvalda bör i sina förslag på lösningar respektera polisens ståndpunkt. En handlingsplan mot gängvåldet måste vara helhetslösning som inte enbart hänger på på hur många tjänstetimmar polisen kan lägga. Vi behöver ha diskussioner om hur man skapar ett samhälle där få lockas av gängbrottslighet, men där det finns resurser att övervaka dem som ändå väljer att vara kriminella och få bort dem från gatan. Allt hänger ihop.

Opinion

Rekordstor utflyttning

En brittisk flagga och en EU-flagga i vinden.
Färre väljer att hissa Union Jack.
Foto: Wiktor Nummelin/TT
Opinion
Opinion Ett stort antal britter har valt att lämna landet efter Brexit och bosätta sig i ett EU-land istället.

Utflyttning från Storbritannien till ett EU-land har ökat med 30 procent och antalet britter som får medborgarskap i ett EU-land har ökat med 500 procent. I Tyskland, ett av de mest populära länderna att flytta till har medborgarskapsansökningarna ökat med 2000 procent. Ja, det är rätt antal nollor. Nästan 32 000 britter har valt att flytta dit, fått medborgarskap och enligt tyska källor lyckats bra med att integrera sig. Britter finns nu som den näst största gruppen invandrade som fått medborgarskap i Tyskland, efter turkar. Även Frankrike och Spanien har sett en tillströmning av britter.

En skotsk familj med en tyskfödd mamma intervjuas i The Guardian om varför de valde att återvända till Tyskland när sonen fick leukemi. De vågade helt enkelt inte lita på fortsatt god tillgång till mediciner. De menar i en intervju med The Guardian att deras grevskap Aberdeenshire redan såg tecken på ekonomisk tillbakagång i form av att investerare drog sig tillbaka och folk stängde plånböckerna av rädsla för Brexitkonsekvenser.

Det finns kanske inga omedelbara negativa konsekvenser av att ett antal britter flyttar utomlands. Det kan vara en bonus för den utländska marknaden att få extra tillgång till kvalificerad arbetskraft. Men i längden är det inte bra för Storbritannien om högutbildade medborgare lämnar landet. Man riskerar att hamna i samma situation som Rumänien, som förlorat många av sina unga i arbetsför ålder.

Opinion

Fördomsfulla regler kring blodgivning

STOCKHOLM 20160331Man lämnar blod i en blodbuss.Foto: Marcus Ericsson / TT / Kod 1147
Foto: Marcus Ericsson/TT
Opinion
Opinion

Pridearrangemangen ser i år helt annorlunda ut än vanligt. Stockholm Pride som avslutades på söndagen var helt och hållet digital. Det är ändå viktigt att arrangemanget hålls. I många länder har hbtq-personer stora svårigheter och även i Sverige gäller det att hålla Pridefanan högt. Det var därför glädjande att kronprinsessan Victoria stod upp för mänskliga rättigheter när hon invigde Stockholm Pride.

Även i Sverige finns vinningar kvar att göra för hbtq-personer. Homosexuella män har i praktiken förbud mot att lämna blod, detta trots att det hela tiden behövs fler blodgivare. Män som har sex med män måste vänta i 12 månader innan man får lämna blod, vilket knappast fungerar för någon. Regnbågsblod är ett initiativ som kämpar för att det ska vara sexuellt riskbeteende som ska vara styrande för blodgivning, inte sexuell tillhörighet som det är idag. Man håller också på att bilda en stiftelse, Regnbågshjärtan, för att stödja forskning kring hbtq-frågor.

Socialstyrelsen, som är den myndighet som bestämmer detta, verkar fortfarande leva kvar i fördomar som gällde på 80-talet. Det är inte rimligt att brännmärka en hel grupp som inom sig har helt olika beteenden. Det är omodernt och onödigt, inte minst som det ständigt är brist på blod. Och blodet testas, oavsett vem som lämnar. Många människor tror att alla som har de fysiska möjligheterna får lämna blod och blir förvånade när de hör att så inte är fallet. Det är dags för Socialstyrelsen att kliva in i 2020-talet.

ANNONS

Detta är en sponsrad artikel och inte skriven av tidningens journalister.

CasinoHex.se

Svenska Spel pausar aktieutdelningar och permitterar casinopersonal

CasinoHex.se Sveriges före detta monopolföretag inom casinovärlden, Svenska Spel, har meddelat att man vidtar en rad olika åtgärder för att mildra spridningen av coronaviruset Covid-19. Bland annat innebär detta att man pausar utdelningar av aktier och att man korttidspermitterar majoriteten av deras casinopersonal.

Operatörens filial för online casinon, Svenska Spel Sport & Casino, har även de påverkats och man har tvingats minska arbetsmängden för 45 av deras 135 anställda, som numera jobbar deltid.

Man säger från Svenska Spels sida att detta beror på alla inställda idrottsevenemang och matcher som gör att man drar in mindre pengar på betting.

Dock kommer den största skillnaden i deras verksamhet att märkas på deras fyra landbaserade casinon, Casino Cosmopol, som kommer att behöva stängas ner i och med den nya regeln som säger att folksamlingar på över 50 personer är förbjudna. Casino Cosmopol är landets enda casino med svensk licens när det kommer till landbaserade casinon. De flesta licensierade online casinon kan man hitta på CasinoHEX.se.

Stängningarna kommer leda till att 800 av Svenska Spels 900 anställda i deras landbaserade casinon i Stockholm, Göteborg, Malmö och Sundsvall kommer att korttidspermitteras tillsvidare. Operatören kommer också att försöka förhandla med fackförbunden för att kunna erbjuda sina anställda korttidsarbeten.

”Vi implementerar dessa åtgärden för att anpassa verksamheten till den pågående situationen och vi gör detta med yttersta omsorg om våra anställda”, säger Svenska Spels VD Patrik Hofbauer.

”Vår förhoppning är att snabbt kunna växla upp till full verksamhet och bemanning när situationen vänder. Men just nu vet vi inte hur denna situation kommer att utveckla sig och hur länge den kommer att pågå. Därför är det nödvändigt att vi vidtar åtgärder för att försäkra en hållbar verksamhet”, fortsätter han.

Slutligen har Svenska Spels styrelse övervägt att dra tillbaka utdelningen på 850 miljoner kronor till sina aktieägare. Detta efter att 2019 års resultat visat att man minskat årsomsättningen med 2,4% till 8,58 miljarder kronor. Nettovinsten sjönk med hela 40% till 2,48 miljarder kronor.

Till skillnad från nästan alla andra europeiska länder har Sverige än så länge valt att inte stänga skolor, barer, restauranger och affärer. En begränsning på folksamlingar över 500 personer ändrades dock den 27:e mars och den nya regeln gäller nu samlingar på max 50 personer. Samtidigt rekommenderar man arbete hemifrån för de som har möjlighet.

Opinion

Handtag, famntag, klapp eller kyss?

STOCKHOLM 20200306Genrebilder som illustrerar nya hälsningstekniker med anledning av Coronaviruset.Foto: Jessica Gow / TT kod 10070
Foto: Jessica Gow/TT
Opinion
Opinion

Coronaviruset ställer tidigare självklarheter på ända. Att hälsa på folk, både dem man känner och inte känner, har blivit en problematisk handling. Man kan inte sträcka fram handen längre, av smittoskäl, och då finns det mer eller mindre töntiga varianter. Armbågshälsning och fothälsning är några av dem. Själv föredrar jag handen på hjärtat och en lätt bugning.

I Danmark är det krav på att ta i hand om man ska få danskt medborgarskap. I dessa tider blir det tydligt hur absurt detta krav är. Regeringen har tillfälligt tagit bort kravet under coronapandemin för att inte hindra nya personer att bli medborgare. För Dansk Folkeparti är handlingen så viktig att man vill ha kvar kravet, genom att använda handsprit före och efter handskakningen.

I Trelleborgs kommun togs så sent som före jul beslut om att man var tvungen att skaka hand med det motsatta könet för att kunna få arbete i kommunen. Hur de hanterar coronatiden är för mig okänt, men förhoppningsvis är tjänstemännen pragmatiska.

Coronavirusets spridning visar på det absurda i att kräva en viss sorts hälsning. Huvudsaken borde vara att man hälsar på något sätt, inte hur. Under svininfluensan 2009 togs det inte heller i hand, så handskakningen har fått en oproportionerligt stor betydelse.

Måtte coronapandemin också föra det goda med sig att vi ser över vårt beteende och våra arbetssätt. Man kan visa varann respekt på andra sätt än genom handslag. Och låt oss aldrig gå tillbaka till kramar som hälsning, såvida det inte är goda vänner emellan. Påtvingade kramar kan aldrig handla om respekt.

Opinion

Misslyckat stöd?

Foto: Henrik Montgomery/TT
Opinion
Opinion

Regeringen la under våren flera olika stödpaket avsedda för de svenska företagen. Bland annat ett omställningsstöd på 39 miljarder. Dessa medel ska användas till företag som under mars och april förlorade 30 procent eller mer av sin omsättning. Nu visar det sig, föga förvånande, att det är få företag som sökt stödet, även om sista dagen är den 31 augusti.

För de stora företagen är det troligen inga större problem att formulera en ansökan, men för en småföretagare tar det både tid och kraft som behöver läggas på annat, att få företaget att överleva på sikt. Då räcker nog inte stöd för två månader, som dessutom känns byråkratiskt att söka. Finansministerns förklaring till det låga sökantalet känns ihålig. Hon tror att antingen väntar man med att söka eller att behovet är mindre än regeringen trodde. Det verkar vara en grund analys av en företagares vedermödor.

Att det bara gäller mars och april gör att flera hårt drabbade branscher inte kan söka stödet. Säsongsbranscherna, som till exempel evenemangsarrangörer och nöjesparker, kan inte komma ifråga eftersom de troligen inte hade någon verksamhet under våren. Samtidigt får de på grund av hårda regler närmast näringsförbud.

För att få omställningsstödet krävs ett revisorsutlåtande, vilket kan vara både dyrt och krångligt för småföretagare. Det har till och med revisorsbranschen själva varnat för. Över huvud taget verkar regeringen ha svårt att förstå småföretagares villkor vilket också visar sig i att alla de med enskild firma i princip står utan möjlighet till hjälp.

Att regeringen behandlar branscher så olika är egendomligt och inkonsekvent. Hela kultursektorn har mer eller mindre näringsförbud och när de klagar blir de bemötta av arroganta och okunniga svar från ministrar. Att slå på trumman till stora stödpaket som sen i verkligheten inte går att använda är att lura väljarna och att inte ta småföretagen på allvar. Socialdemokratiska regeringar har en tradition av att ha goda kontakter med storföretagen, men de små företagen och enmansföretagen har oftast behandlats styvmoderligt. Det är hög tid att ändra på det nu, innan coronaåret 2020 helt tagit död på småföretagen.

Opinion

Välformulerad kritik mot Mrs America

Ansiktsbild på kådespelerskan Rose Byrne i ett fotomontage med Gloria Steinem.
Rose Byrne som Gloria Steinem i Mrs America, bredvid en bild på Steinem själv.
Foto: Sabrina Lantos
Opinion
Opinion Feministen Gloria Steinem och Eleanor Smeal skriver i en välskriven debattartikel att de anser att den Emmynominerade TV-serien Mrs America mer eller mindre är historieförfalskning. Deras invändningar ställer frågan om ansvar.

Feministen Gloria Steinem och Eleanor Smeal skriver i en välskriven debattartikel att de anser att den Emmynominerade TV-serien Mrs America är historieförfalskning.

Den föreslagna amerikanska jämställdhetslagstiftning, ERA, som inte gick igenom i tillräckligt många delstatssenater för att godkännas, stoppades enligt Steinem och Smeal inte av den antifeministiska ikonen Phyllis Schlafly och hennes hemmafruar, utan av ekonomiska intressen. Serien framställer Schlaflys konservativa gräsrotsrörelse som tungan på vågen, medan Steinem menar att Schlafly var en galjonsfigur utan politiskt inflytande.

Serien visar i sitt sista avsnitt hur Schlafly tackas av de konservativa manliga politiker hon hjälpt genom att tigas ihjäl. Om man köper Gloria Steinems beskrivning av processen känns det logiskt att Schlafly aldrig fick några tyngre ämbeten.

Steinem och Smeals kritik mot historieskrivningen om en ”catfight” mellan kvinnor på olika sidor om mitten trycker på att man frikänner de egentliga makthavarna, som cyniskt lät sig ledas av ekonomiska intressen istället för av den folkliga opinionen, där en majoritet var positiva till ERA. Det är lätt att se hur frågan från hennes perspektiv trivialiseras på det sättet.

Texten ställer en intressant fråga om huruvida kulturproducenter har någon plikt att vara sanningsenliga, eller om de har rätt att fokusera på att göra bra TV. De ger mig rätt frisyr men fel karaktär, skriver Steinem syrligt.

NÄSTA ARTIKEL