Traditionen kring statyer
Mary Beard, professor i blandämnet Classics (som omfattar antikens historia och språk) i Cambridge påpekar att det tvärtom har varit rätt vanligt genom historien att förstöra statyer man tröttnat på.
Att slänga dem i sjön, som man gjorde med en staty av en slavhandlare i Bristol, har många historiska föregångare. Bland annat har man hittat huvudet av vad som tros vara en staty av kejsar Claudius i en flod nära Colchester, förmodligen en rest från det brittiska upproret mot romarna under drottning Boadicea. Man gjorde också gärna om statyer till någon man tyckte bättre om, eller någon som var på modet just då, genom att fila bort ansiktsdrag eller lägga till ett skägg. Det finns paktiska skäl till att statyer av gudar ofta ser rätt likartade ut: då kan man vid behov döpa om dem till något annat.
Det finns i vår tid obehagliga associationer till att förstöra kulturföremål. Vi har sett nazister och talibaner ha sönder kulturarv. I fallet med talibanerna handlade det dock om ett urgammalt världsarv som inte kan ersättas och i nazisternas fall om en systematisk demolering av icke-tysk kultur.
Frågan är dock om maninte av historiska skäl bör kunna acceptera att någon dussinstaty från 1800-talet välts i sjön. Det följer en stolt historisk tradition, i Storbritanniens fall hela vägen tillbaka till Boadicea.
