Världen minns Srebrenica – 25 år efteråt
"Allt jag hittade var en handfull ben och huvuden."
Orden är Hajrija Orics, en av de många anhöriga som mist sina närmaste i det som FN fastställt är ett folkmord. Hennes man Sahin och 17-årige son Elvir mördades i massakern, deras kvarlevor hittades först flera år senare. Hajrija Oric var en av dem som följde rättegången mot bosnienserbiske ex-ledaren Radovan Karadzic, som i fjol dömdes till livstids fängelse.
– Att de högst ansvariga ställdes till svars efter Srebrenica och att processen fortsatt med de som befunnit sig längre ned i kedjan innebar stora framsteg, säger Johanna Mannergren Selimovic, docent i freds- och utvecklingsforskning vid Utrikespolitiska institutet.
Vänner blev dödsfiender
Srebrenica, då en belägrad stad i nordöstra Bosnien där majoriteten tillhörde den muslimska delen av befolkningen, intogs den 11 juli 1995 av den bosnienserbiska armén allierad med Serbien och kristna. Vänner blev snabbt dödsfiender. Grannar blev motståndare. Från den dagen och cirka tio dagar framåt mördades tusentals män och pojkar och begravdes i massgravar.
FN-truppen Unprofor lovade skydda staden, men enbart 400 nederländska soldater fanns på plats. Medan kvinnor och barn bussades ut ur området fördes män och äldre pojkar undan av angriparna.
Livbojen – goda berättelser
Myndigheternas lista över saknade eller dödade innehåller över 8 000 namn. Johanna Mannergren Selimovic har i sitt arbete intervjuat många av de efterlevande i Bosnien, människor som vittnat om de mest fruktansvärda grymheter. Men i stort sett alla har också – mitt i den stora tragedin – någonting positivt att berätta, ett hopp att förmedla. Som den kvinna vars granne ringde och varnade henne och sade åt henne att fly omedelbart med sin familj innan det var för sent. Detta trots att grannen tillhörde den motsatta sidan i konflikten.
– Det visar hur viktigt det är att också komma ihåg de goda berättelserna. Det blir en livboj att hålla sig fast vid för de anhöriga samtidigt som det möjliggör för de efterlevande att gå vidare. Det blir ett sätt att ta sig ut ur de kollektiviserande föreställningar som göder hatet, säger Johanna Mannergren Selimovic.
Väldokumenterade händelser
Men det finns de som förnekar eller relativiserar folkmordet, trots den överväldigande bevisningen och den omfattande mängden vittnesmål som finns. Trots att offer fortfarande hittas och först nu kan begravas.
– Även i dag är Srebrenica omgivet av historierevisionism och en förnekelsepolitik. Precis som i debatten med "fake news" handlar det om ett sätt att skaffa sig och upprätthålla makt, säger Johanna Mannergren Selimovic och fortsätter:
– All förnekelse till trots, faktum kvarstår att folkmordet är väldigt väldokumenterat. Det betyder mycket för kommande generationer och underlättar för försoningsprocesser i framtiden.
Helena Nordenberg/TT
Omkring 8 000 män och pojkar mördades i juli 1995 i massakern i Srebrenica, som ligger i dagens Bosnien-Hercegovina. Det beskrivs som det största folkmordet i Europa sedan andra världskriget.
I dagligt tal avser folkmord ofta omfattande dödande av civila, men i internationell rätt har brottet bara slutgiltigt slagits fast i domstol i två fall: massakern i Srebrenica i Bosnien 1995 samt massdödandet i Rwanda 1994. Den juridiska termen folkmord fanns inte före andra världskriget.
Enligt FN:s folkmordskonvention från 1948 innebär folkmord gärningar "i avsikt att förgöra helt eller delvis en nationell, etnisk, rasmässigt bestämd eller religiös folkgrupp".
Det forna Jugoslavien utgjordes av dagens Serbien, Montenegro, Kosovo, Makedonien, Kroatien, Slovenien och Bosnien-Hercegovina men splittrades under flera krig på 1990-talet.
I Bosnien pågick kriget från 1992 till 1995 mellan främst tre parter: den bosnienmuslimskt dominerade regeringsarmén, bosnienkroatiska styrkor i väst och syd samt bosnienserbiska styrkor i nord och öst. Trots att FN-styrkor fanns på plats redan från 1992 dröjde det fram till hösten 1995 innan striderna tog slut, främst framtvingat av omfattande Natoattacker mot den bosnienserbiska armén.
I och med Daytonavtalet i november 1995 skapades det politiska system som fortfarande råder i Bosnien, med en komplicerad maktdelning mellan bosniaker (bosnienmuslimer), kroater och serber.
