Svettig åktur med Crowe

I en prolog slår en man sig in i ett idyllisk förortsvilla med en hammare, dödar de boende och tuttar sedan på. Därefter följer ett snabbt klipp till morgontrafiken i en namnlös amerikansk storstad och en voiceover som pratar om otrevligheter i vardagen i allmänhet och utflippat beteende i trafiken i synnerhet. Stressade människor tar saken i egna händer, förkunnar rösten, och detta i kombination med ojämlikhet i samhället och nerdragningar av poliskåren skyndar på eländet.

Unhinged handlar om några av dessa människor. Den ene är den lika bitter som tvärförbannade Tom Cooper i en ständigt skrämmande och bokstavligt talat tung Russell Crowe-skepnad. Han ser sig fullständigt nermald av både samhället som helhet och ex-fruns advokat. Lika illa står det inte till med den unga Rachel. Däremot kan hon snart titulera sig frånskild samtidigt som den framtida ex-maken plötsligt bestämt sig för att kräva det tidigare gemensamma huset hon bor i med sin son i processen.

Så visst har Tom och Rachel en del gemensamt, men de hade förmodligen aldrig träffats om det nu inte hade varit för att den hopplösa morgontrafiken fört dem samman. Lite irritation, en oaktsam gest och några förflugna ord är liksom allt som krävs. Tillsammans med en massa jobbigt mentalt bagage till att börja med förstås.

Det enda Tom kräver på detta stadium är en ursäkt efter en mindre skärmytsling, men Rachel vägrar ge en. Det skulle hon inte gjort. För detta blir inledningen på en vansinnesjakt runt om i stan där liv och lem på den unga kvinnan och hennes närmaste hotas. Att hävda att Toms våldsbenägenhet eskalerar vore en stark underdrift.

Mer ska väl inte avslöjas mer än att uppgörelsen kommer, och precis som i nittiotalets så kallade home invasion-rullar tvingas en normalt sett timid familjemedlem hitta sin inre hulk för att överleva. Fast som helhet framstår väl Unhinged egentligen mest som en slags mix av numera klassiska Falling Down med Michael Douglas, den mer sansade Changing Lanes med duon Ben Affleck och Samuel L. Jackson som bilister i konflikt, och Kidnap i vilken Halle Berry jagar en ansiktslös kidnappare per bil.

Sistnämnda ter sig dock som en renodlad actionthriller rakt av, något Unhinged uppenbarligen inte vill vara med tanke upplägget med det tydliga problematiserandet initialt. Fast om man nu ska vara ärlig är det precis vad Unhinged alltmer förvandlas till ju längre tiden går. På ett vis synd, förstås. Men om man bortser från detta måste ändå sägas att regissören Derrick Borte bjuder på en lika stenhård som svettigt spännande åktur som inte släpper taget förrän eftertexterna börjar rulla och tendenser till en räddad familjeidyll, om än en sårad sådan, kan skönjas.