GDPR Illustration

Ta del av våra användarvillkor

Med dataskyddsförordningen GDPR (General Data Protection Regulation) har vi uppdaterat våra användarvillkor så att det framgår vilka uppgifter vi samlar in från dig – och vad vi använder dem till. När du besöker våra webbplatser och appar samlar vi in uppgifter från dig för att förbättra din användarupplevelse. Det inkluderar även vilka annonser vi visar för dig.

Corona måste diskuteras

Krönika • Publicerad 3 augusti 2020 • Uppdaterad 24 november 2021
YTUBL72O82WoL1AFC4pFrTNLBtE.jpg
YTUBL72O82WoL1AFC4pFrTNLBtE.jpg
Foto: BERTIL ERICSON

Den svenska Coronastrategin har utan tvekan diskuterats. Det har funnits röster som menar att myndigheter och regeringen har överreagerat. Högst av alla hördes AP-direktören Kerstin Hessius, som i SVT-Agenda menade att åtgärderna för att stoppa smittan orsakade större skada än viruset.

Och så har det höjts många röster som menar att vi även i Sverige borde ha krävt munskydd och strängt skolor.

Jag håller alltså inte med professor Björn Olsen och andra när de hävdar att det inte har tillåtits någon debatt, att media och myndigheter har uppträtt likt en sekt. Alla har inte sjungit med i Tegnellkören, och det är bra det.

Därutöver behöver vi en rejäl debatt om den svenska välfärdens struktur i allmänhet, och om sjukvården i synnerhet. För hur bra strategi vi än utvecklar, hur klokt alla ansvariga än agerar, strukturen sätter ramen för vad som är möjligt att åstadkomma.

Vi har alla sett och hört när statsepidemiologen Anders Tegnell förklarar varför det är så viktigt att plana ut smittspridningen. Det gäller att förhindra att vården överbelastas, att se till att det hela tiden finns plats inom sjukvården för de svårast sjuka.

Hans kollegor runt om i världen har försökt föra samma pedagogiska resonemang, men förutsättningarna ser trots allt olika ut i olika länder. Sverige har relativt få vårdplatser på sjukhusen. Ja, vi befinner oss i EU:s bottenskikt och även när det gäller intensivvårdsplatser ligger vi klart under snittet, fem platser per 100 000 invånare jämfört med drygt 11 i EU, enligt sajten Sjukhusläkaren.

Den goda förklaringen till siffrorna är att vi har en väl utbyggd hemsjukvård och därmed kan hjälpa svårt sjuka utan att behöva flytta dem. Den lite mer bekymmersamma är att vi har drivit effektiviseringen så långt att många äldreboenden i praktiken har utvecklats till vårdboenden. Även till vardags är det ett hårt tryck på äldreomsorgen då de får ta hand om många med stora behov. Under pandemin har trycket blivit orimligt.

Jag är ingen vän av centralisering, och jag är definitivt ingen vän av omorganisationer. Brist på resurser eller brist på utbildad personal kan inte organiseras bort. Och jag håller med alla som tycker det är klokt att vänta med slutsatser till efter pandemin.

Men när det är sagt; gärna en fortsatt debatt om strategin, men vi behöver också en rejäl debatt om sjukvårdens struktur.

Under senare år har just regionernas, de gamla landstingens, roll diskuterats. Det har funnits planer på storregioner och därmed ett ökat ansvar för regionerna. Jag trodde inte på idén före Coronakrisen, och jag tror ännu mindre på den idag.

Idag har staten och regionerna och kommunerna ett ansvar för sjukvården. Många ansvariga bäddar för oklarheter när det gäller vem som ska göra vad. Dessutom finns det som sagt en risk att ansvariga på olika nivåer försöker skjuta över ansvar och kostnader på andra. Inte av illasinne, utan helt enkelt därför att resurserna är begränsade och alla försöker hålla sin budget.

Vi kan aldrig komma ifrån gränsdragningar. Staten kan inte sköta allt, och kommunerna kan inte ta ansvar för all sjukvård, inklusive sjukhusen. Men det finns ingen naturlag som säger att vi i Sverige måste ha tre politiska nivåer för att styra sjukvården.

Lars Stjernkvist
Så här jobbar Norra Skåne med journalistik. Uppgifter som publiceras ska vara korrekta och relevanta. Vi strävar efter förstahandskällor och att vara på plats där det händer. Trovärdighet och opartiskhet är centrala värden för vår nyhetsjournalistik.