Filmrecension: Demokratin drunknar i träsket

"Du är ett rövhål!" En förbipasserande man ropar efter Matt Gaetz i "The swamp". Gaetz, som representerar Republikanerna i Florida i den amerikanska kongressen, absorberar smädelsen med ett vant skitätarleende. Däremot har han slutat äta på restaurang i Washington eftersom det alltid dyker upp någon som vill utnyttja honom för "sitt virala ögonblick".

Det är kanske inte så konstigt då Gaetz är en av Donald Trumps främsta och närmaste förespråkare. Men han är otypiskt också en av få republikaner som vill förbjuda lobbyism och företagsdonationer i politiken. Det finns ett stort folkligt stöd för frågan. Donald Trump vann ett val med hjälp av sin slogan att "dränera träsket" (städa upp just den korruptionen) men anställde sedan istället 300 lobbyister i sitt kabinett. En dissonans som inte verkar störa Gaetz.

"The swamp" tar vid kort efter Trump svurits in, och berättar även historien om hur den amerikanska kongressen förvandlades från en demokratisk institution till en grogrund för mutor och företagsintressen där nästan ingen vågar gå emot partipiskan. Dokumentären är gjord av Daniel DiMauro och Morgan Pehme, som tidigare har riktat kameran mot Donald Trumps kontroversielle före detta kampanjstrateg, i den fascinerande "Get me Roger Stone" (2017). Den här gången har de gjort en mer politiskt nyanserad dokumentär, där både Republikaner och Demokrater framstår som stora hycklare som upprätthåller status quo i rent egenintresse. Dokumentären tar också upp hur medierna i USA utnyttjar och eldar på polariseringen som har skapat ett dödläge i amerikansk politik.

Förutom Gaetz fokuserar filmarna på kongressmedlemmen Thomas Massie, känd som "Mr No" eftersom han oftare än sina partikamrater röstar emot partilinjen. Även Ken Buck, en förbittrad gammal republikan som har skrivit en bok om att stoppa lobbyismen men samtidigt säger "efter fem år har jag inte längre några illusioner om att någon här bryr sig om vad jag har att säga”.

Hela "The swamp" har en liknande sensmoral, det vill säga: ingenting går att förändra. Varför diskuteras ens klimatförändringar eller vapenrestriktioner, när systemet som kongressen upprätthåller gör alla reformer eller kompromisser över partigränserna fullkomligt omöjliga?

Det är skrämmande fakta, om än torrt och lite känslokallt paketerat.

Kristoffer Viita/TT