När diagnosen står för år ett
Ibland krymper livet. Som ett klädesplagg när det snurrat runt i tvättmaskinen med fel gradantal. Man tar på sig tröjan eller vad det nu kan vara och känner att det stramar om armar och rygg. Du försöker nå full rörlighet men det går inte. Det tar emot i alla sömmar och besviken kränger du av dig det som kanske en gång var garderobens prydnad. Nu duger den inte till något annat än att skänkas till loppmarknaden eller till second hand.
Visst kan även livet som var så rikt på möjligheter, så bekvämt och så inbjudande till fri rörlighet i alla väderstreck, bara krympa. Förlusten av frihet är alltid svår att ta till sig. Det börjar med ett chockbesked men försök görs att ändå behålla de gamla glädjeämnena. ”Nog vi reser till västkusten i år också. Pensionatet ligger bra till med närhet till doktor och med hög tillgänglighet för ambulans”. Men när tidpunkten närmar sig inser både den drabbade, eller rättare sagt de drabbade att det går inte. För nu är det frågan, som läsaren redan förstått, om en allvarlig sjukdom. Då är drabbade inte ental utan flertal. Make eller maka, föräldrar och barn; alla finner sig plötsligt insnärjda i samma trassliga väv av ansvar, plikter, hänsyn, sorg och glädjeämnen vilka senare uppskjuts på obestämd framtid för att kanske aldrig mera aktualiseras.
I en sådan almanacka räknas inte längre år och månader utan antal lasarettsvistelser och mediciner.
Att vardagen krymper även den är givet. Sjukskrivning och bortavaro från jobbet i allt längre perioder för att sluta i permanent frånvaro och sjukskrivning är en sak, en annan är de kära traditionerna. Rödvin och hämtmat på fredagskvällarna. Kanske att på lördagskvällarna efter kaffet lyssna på de gamla kära vinylskivorna som tände slocknad glädje från ungdomens och dansbanornas tid; nej det går inte ihop med mediciner och sömnbehov. Allt tidigare sänggående gör att Lets dance, Melodifestivalen och annat TV-mys kapas på mitten för att till sist uteslutas. Kvar blir möjligen Fråga doktorn som börjar och slutar tidigt. Men ibland är den drabbade så trött att allt TV-tittande blir en omöjlighet. Livskamraten får själv åka till Ikea men måste vara tillbaka innan hemtjänsten kommer. Julfirande, trädgårdsarbete, bjudningar; allting måste först passera en trång sned flaskhals.
Istället inträder nya traditioner och ny tideräkning från det år då sjukdomen diagnostiserades. I en sådan almanacka räknas inte längre år och månader utan antal lasarettsvistelser och mediciner. ”Jag minns att vi köpte gräsklipparen samma dag som du tog den nya otäcka medicinen första gången.” Eller: ”Det var den gången du åkte in på lasarettet juldagen”.
Men även om livsrummet minskar kan människan trots all den mordiskhet och destruktivitet som vi dagligen möter i nyhetsflödet visa sin storhet i den rika förmågan till anpassning. Den gör honom eller henne till skapelsens krona. Det kan räcka med en klapp på kinden i det ögonblick när det bäst behövs följt av orden:
– Att du mår illa och kräks ska vi inte bry oss om. Det tillhör ju biverkningarna, minns du väl att sköterskan sa. Nu vet vi att medicinen har effekt.
Är du vorden så rik att du säger: ”Världen är min”.
Så äger du inte en droppe blod som är din.
Billy Bengtsson är tidigare chefredaktör för Norra Skåne.
