Dagstidningen en väg in i skriftspråket

I veckan uppstod det en diskussion om att unga är dåliga på att skriva korrekt svenska.

Utbildningsradion, UR, hade gjort en enkät där nästan hälften av universitets- och högskolelärare som deltagit ansåg att unga studenter är dåliga på att uttrycka sig skriftligt. Det blir ett handikapp under studietiden men också när dessa unga människor skall ta sig ut i arbetslivet. För enligt samma inslag från UR hade också tillfrågade chefer noterat att unga skriver allt sämre och att det gör att de väljs bort i anställningssituationer. Enligt en tillfrågad expert har försämringen av språkbehandlingen också skett snabbt, de som är födda på 2000 talet skriver sämre än de som var födda på 1990-talet.

Exakt vilka orsakerna är till att ungdomar skriver sämre kan man än så länge bara spekulera kring. En förklaring kan vara att unga idag meddelar sig i så stor utsträckning via sociala medier.

På instagram, twitter, facebook, snap-chat och allt vad det heter sker allt så snabbt, det är viktigare att i flygande fläng göra ett inlägg eller reagera och mindre viktigt att formulera sig korrekt. Dessutom måste det vara kort, tidigare fick man bara skriva 140 tecken på twitter men idag har det fördubblats till 280 tecken, men även det är givetvis för kort för att innehålla några djupare tankar.

En förebild rent språkligt har alltid varit Jan Guillou, han skriver inte direkt vackert men läsaren förstår alltid vad han menar.

Jag själv hade förmånen att kunna läsa och skriva redan före det att jag började småskolan. Riktigt vad det berodde på vet jag inte med säkerhet. Jag växte inte upp i ett akademikerhem med bildningstradition. Däremot hade jag läsande föräldrar, det fanns fullt med böcker i bokhyllorna och det stimulerade nog ett läsintresse. Samtidigt vill jag – även om jag är part i målet – slå ett slag för tidningars betydelse för läs- och skrivförmågan. Vi hade alltid två lokaltidningar, bägge kvällstidningarna samt Dagens Nyheter på söndagen. Bara att de fanns så lättillgängligt väckte nyfikenhet. Vid matbordet satt alltid min far med den ena kvällstidningen och jag med den andra, inte så respektfullt gentemot övriga familjen, men det gynnade min tidiga läsförmåga. Och läsförmåga och skrivförmåga hänger ofta nära samman. Men det är inte enbart av godo att kunna läsa tidigt.

Jag lärde mig aldrig grunderna i grammatik, varför skulle jag göra det och sitta och älta språkregler med klasskamraterna, jag kunde ju redan läsa och skriva tyckte jag. Resultatet har blivit att jag är lite slarvig när jag skriver. För mig har det varit viktigast att ha ett effektivt språk i kommunikationen med läsarna, vilket är extra angeläget när man som jag yrkesmässigt har ägnat mig åt att skriva opinionstexter. En förebild rent språkligt har alltid varit Jan Guillou, han skriver inte direkt vackert men läsaren förstår alltid vad han menar.

Det finns dock hopp även för den som har svårt med språkbehandlingen. Anders Clason var en legendarisk chefredaktör på Nerikes Allehanda och senare chef för Svenska institutet och kulturråd i London. Han var en lysande stilist och en förebild som lockade mig in i tidningsbranschen.

En gång försökte jag anlita honom som krönikör, men han tackade nej. Förklaringen var att han var dyslektiker sa han och därför hade ytterst stor möda med att få ihop sina texter. Ändå blev det han skrev lysande. Så det finns hopp för alla.

+ Svenskarna renoverar sina bostäder som aldrig förr under hemestrandet.

- Skilsmässorna ökar under pandemin och unga drar ner på dejtandet på grund av smittorisken.

Lars J Eriksson är skribent på Norra Skåne.