GDPR Illustration

Ta del av våra användarvillkor

Med dataskyddsförordningen GDPR (General Data Protection Regulation) har vi uppdaterat våra användarvillkor så att det framgår vilka uppgifter vi samlar in från dig – och vad vi använder dem till. När du besöker våra webbplatser och appar samlar vi in uppgifter från dig för att förbättra din användarupplevelse. Det inkluderar även vilka annonser vi visar för dig.

Digitalt i pandemins tid

I coronatider har musikupplevelserna flyttat från salongen till soffan. Men hur fungerar de digitala konserthusen? Har de publik? Tidningens musikkritiker Lars-Erik Larsson fördjupar sig i fenomenet.
Krönika • Publicerad 24 oktober 2020 • Uppdaterad 25 november 2021
MSO med chefsdirigenten Robert Trevino.
MSO med chefsdirigenten Robert Trevino.
Foto: Håkan Röjder

I brist på bröd äter man limpa, enligt ett ordspråk. Och i brist på musikupplevelser i konsertsalen får man nöja sig med streamade konserter i datorn. Visst har det sina fördelar: man behöver inte gå ut och ta sig till Malmö Live utan kan sitta hemma i sköna fåtöljen, man slipper doften av ovädrade kläder och övermått av parfym från bänkgrannarna samt prasslet av karamellpapper och andra störande oljud. Tekniken fungerar mestadels klanderfritt, ljudet är perfekt och just genom att det streamas direkt blir närvarokänslan ganska påtaglig.

Men riktigt samma sak blir det inte. Hemmiljön i sig är distraherande, man kan inte helt koncentrera sig på framförandet. Jag kan också tänka mig att musikerna saknar den speciella atmosfär som ett fullhövdat auditorium skapar.

Antalet uppkopplade lågt

Coronapandemin ställde till det ordentligt för Malmö symfoniorkester. Inte mycket blev som man räknat med – den tänkta magnifika öppningskonserten med Olivier Messaiens L'Ascension och Anton Bruckners storslagna åttonde symfoni fick ställas in och sedan följde ändringarna slag i slag, särskilt när det gällde torsdagskonserterna. Den geniala lösningen blev Det digitala konserthuset; ingen publik i salongen men streamade symfonikonserter, visserligen med kortare program än sedvanligt men ändå ”äkta vara” , från konsertsalen med dess förnämliga akustik och som grädde på moset tillgängliga direkt via hemsidan, inga betalväggar eller andra former av digitala konsertbiljetter. Dessutom har man lagt ut välgjorda och mycket intressanta konsertintroduktioner där olika orkestermedlemmar presenterar kvällens program. Jag trodde i min enfald att det här skulle bli mums för moderna ”kulturkonsumenter” – detta vedervärdiga uttryck, men det verkar som om detta inte blir fallet, antalet uppkopplade vid de konserter som jag har sett på ligger ganska lågt. Kanske behövs det mer information? Där har vi skribenter en uppgift att fylla förhoppningsvis har jag med detta dragit något strå till stacken.

Det har blivit flera musikupplevelser under hösten. Tre tidigare måste framhållas speciellt: konserten med rubriken Strauss och Bartók med Juraj Valčuha som dirigent och Susanja Nielsen som violasolist, det rent fantastiska framförandet av Jean Sibelius femte och sjätte symfoni med Robert Trevino på pulten och uppförandet av Torbjörn Iwan Lundquists ”Trumpet music” med Gustav Melander som solist och Håkan Hardenberger som dirigent.

Omsorgsfull in i minsta detalj

Och i torsdags blev det äntligen en symfoni av Anton Bruckner. Inte den storslagna Åttonde symfonin som skulle ha inlett säsongen men väl Symfoni nr 2. Bruckner var fast förankrad i katolicismen, han var stor naturvän och han hyste en svärmisk beundran för Richard Wagner och hans musik. I Sohlmans gamla musiklexikon karaktäriseras sålunda: ”Hans symfonier och mässor är brett anlagda verk, där det grandiosa och pompösa paras med ädel melodisk uppfinning och kontrapunktisk lärdom.” Resultatet blir mycket vacker musik som även kan tilltala nutida öron. Den har bara ett fel: den är tråkig, urbota tråkig. Ingen beska, inte en ironi, knappt en disharmoni. Som åhörare nästan drunknar man i välljud och högstämdhet.

Robert Trevino skapade en fullödig tolkning, omsorgsfull in i minsta detalj och med en underbar klang i orkestern men trots allt detta hade jag svårt att hålla koncentrationen under det drygt timslånga tonflödet.

Fyra konserter till är aviserade i Det digitala konserthuset och dessutom finns där redan Håkan Hardenbergers uppförande av Théo Charliers 36 Études Transcendantes. Kanske dags att bänka sig framför skärmen.

Sedan får man väl hoppas på ”riktiga” konserter i konsertsalen igen. Med 300 åskådare enligt regeringen eller 50 enligt Region Skåne.

Lars-Erik Larsson.
Lars-Erik Larsson.
Foto: Privat
Lars-Erik Larsson
Så här jobbar Norra Skåne med journalistik. Uppgifter som publiceras ska vara korrekta och relevanta. Vi strävar efter förstahandskällor och att vara på plats där det händer. Trovärdighet och opartiskhet är centrala värden för vår nyhetsjournalistik.