GDPR Illustration

Ta del av våra användarvillkor

Med dataskyddsförordningen GDPR (General Data Protection Regulation) har vi uppdaterat våra användarvillkor så att det framgår vilka uppgifter vi samlar in från dig – och vad vi använder dem till. När du besöker våra webbplatser och appar samlar vi in uppgifter från dig för att förbättra din användarupplevelse. Det inkluderar även vilka annonser vi visar för dig.

Språklig lekfullhet i absurd dystopi

Nora Wurtzel har läst den japanska författaren Yoko Tawadas roman Sändebudet.
Bok/Recension • Publicerad 8 december 2020 • Uppdaterad 25 november 2021
Yoko Tawada.
Yoko Tawada.
Foto: Nina Subin

Gammelmorfar Yoshiro börjar jogga i sjuttioårsåldern och nu löptränar han varje dag, medan barnbarnsbarnet Mumei knappt kan klä sig på egen hand eller äta fast föda. I Yoko Tawadas roman Sändebudet är barnen så svaga att de knappt kan gå, medan de gamla är pigga och tycks outtröttliga. Vad som orsakat denna dystopiska utvecklig är inte helt klart, men tankarna vandrar till kärnkraftskatastrofer, miljöförstöring och mutationer.

Absurd dystopi

Den japanske författaren har i Sändebudet skapat en absurd dystopi där hundraplussarna skäller på ungdomen som just fyllt sjuttio. Åldringarna klagar på att de som just passerat vad vi skulle kalla pensionsåldern, är lata som vill ta vilopauser.

I världen som Tawada skriver fram är Japan isolerat från omvärlden och alla låneord har förbjudits, översättningar anses farliga och allt som språkligt pekar på att det finns andra länder måste döljas. Samhället präglas av en otroligt omständlig byråkrati som skulle gjort till och med Josef K. tokig.

Gammelmorfar Yoshiro är författare och reflekterar över hur språket har förändrats sedan nationsgränserna stängdes. ”Mutation” har ersatts med ”miljöanpassning” när man talar om maskrosorna som nu har blomblad som är en decimeter långa. Barnbarnsbarnet Mumei reflekterar över det motsägelsefulla i att gammelmorfar, som är noga med att förbrukade leksaker måste slängas, ändå samlar på gamla och förbjudna ord.

Trots att ”frisk” inte längre kan beskriva något barn då alla lever med en konstant, om än låg, feber så tycker inte Mumei synd om sig själv. I egenskap av lillgammalheten personifierad tänker han: ”Gammelmorfar och jag skulle nog inte hamna på samma sida i en illustrerad uppslagsbok om djur.”

I mångt och mycket är Mumei och Yoshiro två olika arter, för naturen har spelat mänskligheten ett spratt när åldringarna med sina friska kroppar påtvingats odödlighetens börda. Samtidigt som barn, barnbarn och slutligen barnbarnsbarn försvinner bort lever Yoshiros generation vidare.

Lekfullt språk

Språket präglas av en lågmäld lekfullhet där motsatser och en barnslig tvärtomspråksretorik har skapat en hel värld. Tawada sätter liv i berättelsens ting när grytan glänser högfärdigt och frukterna är orubbligt envisa i sina hårda skal.

Trots lekfullheten och den märkligt positiva tonen finns det en svärta i berättelsen, som när Mumei en dag deklarerar att han ska måla väggarna i himmelsfärg och lägga dit moln och fåglar för att kunna ha picknick inomhus. Förklaringen är enkel: att vistas utomhus är inte längre ett alternativ och för Mumei är det så självklart att det inte blir ett problem.

Tawada sätter världen på ända – de gamla är odödliga, de unga är svaga. I stort och smått är allt på tok. Från privatiserad polis och regering till att vädret inte fungerar som samtalsämne för kallprat mellan grannar, då vädret är allt för lynnigt och hånar folk med sin nyckfullhet. Här har allt vi känner som motsatsförhållanden luckrats upp. Gränserna mellan ljus och mörker, manligt och kvinnligt, dag och natt, löses upp och faller hallucinatoriskt isär.

Fantasifullt bildkonstverk

Som alltid vid en läsning av en bok från bokförlaget Tranan är känslan som lever kvar efter läsningen hur otroligt liten del av världens litteratur man känner till – och hur många skatter man därmed hade missat om det inte vore för översättare som Vibeke Emond.

Den som vill tolka Sändebudet samhällskritiskt ges den möjligheten, men läsningen står också på egna ben likt ett fantasifullt bildkonstverk. Romanen tycks på ytan vara en dystopi, men under ramberättelsen finns något annat. Där finns det knäppa, som är svårt att få grepp om – men som ändå är både vackert och på många sätt störande.

Bokrecension

Bok

Sändebudet

Författare: Yoko Tawada

Översättare: Vibeke Emond

Förlag: Tranan

Nora Wurtzel
Så här jobbar Norra Skåne med journalistik. Uppgifter som publiceras ska vara korrekta och relevanta. Vi strävar efter förstahandskällor och att vara på plats där det händer. Trovärdighet och opartiskhet är centrala värden för vår nyhetsjournalistik.