GDPR Illustration

Ta del av våra användarvillkor

Med dataskyddsförordningen GDPR (General Data Protection Regulation) har vi uppdaterat våra användarvillkor så att det framgår vilka uppgifter vi samlar in från dig – och vad vi använder dem till. När du besöker våra webbplatser och appar samlar vi in uppgifter från dig för att förbättra din användarupplevelse. Det inkluderar även vilka annonser vi visar för dig.

Insidan som räknas – inte konvolutets färg

Ur min skivhylla • Publicerad 25 januari 2021 • Uppdaterad tisdag 17:49
Foto: Hans Bryngelson

I min skivhylla finns en meter begagnad vinyl, inhandlat på diverse loppisar under ett par år. En del har jag inte hunnit lyssna särskilt mycket på.

Härifrån plockar jag fram gruppen Crosby, Stills, Nash & Youngs första album ”Déjá Vu” från 1970 och blir positivt överraskad.

Jag har nog köpt den för Neil Young och Stephen Stills skull. Neil Young har jag skrivit om här tidigare. Stills är också en favorit. Ljudet är förvånansvärt bra, trots vinylens ålder och lite knaster. Något som förvånar mig när jag studerar omslaget är att där står ”produkcija gramofonskih ploca Zagreb Jugoslavija”. Omslagets färg är heller inte riktigt densamma som originalet, tror jag.

Men vadå.

Det är musiken som gäller.

Flera låtar är bekanta, exempelvis Graham Nashs ”Teach your children”, Crosbys ”Déjá Vu” och Joni Mitchells ”Woodstock”. Musiken är både folkrock/country och rock. Kännetecknande är också fin stämsång.

Gruppen bildade 1968 av de tre förstnämda, David Crosby från The Byrds, Stephen Stills från Buffalo Springfield och Graham Nash från The Hollies. Neil Young anslöt senare och var alltså med på skivan som nu står i min skivhylla. Gruppen var naturligtvis med på festivalen i Woodstock 1969, invaldes i Rock and Roll Hall of Fame 1997 och besökte Stockholm 2005.

De är för blodfattiga, sjunger liksom andra i USA:s mjukrocksmaffia för mycket om sina psykiska problem

Jag läser om gruppen i pocketboken ”Rockens Roll” (Ordfront 1975) som kom ut under proggens era i Sverige. Författarna är Tommy Randers, musiker, journalist och direktör för det progressiva skivbolaget Nacksving och utgivare av tidskriften Musikens Makt, samt Håkan Sandblad. Här står följande att läsa:

”Utan tvivel har CSN&Y betytt mycket för många, stilmässigt och genom sina låtar. Av kapitel 9 framgår att ingen av oss tillhör deras fans. De är för blodfattiga, sjunger liksom andra i USA:s mjukrocksmaffia för mycket om sina psykiska problem. När de någon gång tar upp politiska problem är det utan djärvhet...”.

Oavsett vad dessa två författare skriver, så gillar jag skivan ”Déjá Vu”. Det som är härligt är att här hörs fyra olika sångröster som avlyssnas var och en för sig, eller i skön stämsång.

I Bonniers Rocklexikon från 2005 får man veta det mesta om gruppen, allt ifrån deras konstellationer till personliga problem.

De gav faktiskt ut en ”politisk” skiva, ”American Dream” (1988) som ”innehåller ett angrepp på politiska och ekonomiska makthavare”, enligt nämnda lexikon.

Enligt ”Myggans Nöjeslexikon” (Bra Böcker 1990) blev gruppen också ett ”politiskt och socialt samvete” med låtar som ”Ohio”, ”Southern Man” och ”Long Time Gone” från dubbel-live-lp:n ”4WayStreet” (1971).

Hans BryngelsonSkicka e-post
Så här jobbar Norra Skåne med journalistik. Uppgifter som publiceras ska vara korrekta och relevanta. Vi strävar efter förstahandskällor och att vara på plats där det händer. Trovärdighet och opartiskhet är centrala värden för vår nyhetsjournalistik.