Naturfrossa bland sjö och berg i Dalsland
Stigen upp mot nationalparkens högsta punkt är rejält brant till slut, och högst upp finns ett stenröse, förmodligen byggt av vandrare som har lagt dit stenar under flera år.
Vi är inte ensamma på toppen – där står redan en man och en kvinna.
– Det är fel på lantmäteriets kartor! Toppen ska vara på 275 meter men det är bara 274, säger mannen missnöjt och håller fram en höjdmätare.
Vi är glada när de lommar vidare på stigen. För även om detta inte känns som en toppbestigning är det vackert, myggfritt och fridfullt här ute i Tresticklans nationalpark. Det sista vi vill ha är diskussioner med någon som är så missnöjd att han inte märker hur fint det är.
Tresticklan ligger i Dalsland och hör definitivt inte till de mest kända av Sveriges 30 nationalparker. Men den är en riktig skönhet. Dessutom är nationalparkens 30 kvadratkilometer skog, berg och sjöar södra Sveriges största väglösa och obebyggda vildmark. Och skogen – mestadels sega gamla tallar – har fått växa och föröka sig fritt i snart 200 år. Här har det aldrig någonsin bedrivits modernt skogsbruk med kalhyggen som följd.
Naturen här – ja i hela Dalsland och även Bohuslän – är ovanlig i ett internationellt perspektiv då den domineras av ett utpräglat spricklandskap, som uppkommit då en platta av urberg spruckit sönder på grund av spänningar i jordskorpan. Spricklandskapet sträcker sig i nord-sydlig riktning och formar en miljö av branta åsar med massor av sjöar och myrar emellan. Där berget går i dagen – och det gör det för det mesta på toppen av åsarna – ser man tydligt hur det är räfflat i parallella linjer efter att inlandsisen har rört sig över det.
Sedan Tresticklan blev nationalpark 1996 har det byggts flera vandringsleder här, vilket är tur, för utan broar och spänger skulle det vara hopplöst svårt att ta sig över alla vattendrag och våtmarker. Tresticklan gränsar delvis till Norge och man kan, om det inte råder inreseförbud, fortsätta in i grannlandet på den stig som förr kallades Hallevägen, en rutt som i århundraden användes för att nå den norska staden Halden.
En annan led sträcker sig från norr till söder och en tredje – den som flest besökare väljer – går i en rundslinga mitt i nationalparken. Det är en tur på en knapp mil från nationalparksentrén vid Råbocken.
Under vår dagsvandring möter vi omkring 30 andra människor, de flesta holländare och tyskar. Det är förmodligen fler än antalet som har bott samtidigt i dessa skogar. För det har aldrig funnits mer än två bosättningar här då marken är hopplöst mager och varken duger till odling eller djurhållning. Det finns spår av några små 1700-talsgruvor där man brutit magnetit.
Med så många sjöar lockar så klart bad i den spegelblanka sjön Stora Tresticklan. Men vädret slår om, och åskan mullrar hotfullt när vi når nationalparkens huvudentré igen.
Exteriörerna till filmklassikern Ronja Rövardotter spelades till stor del in i Dalsland och bergsknallen där Mattisborgens kulisser restes är vårt vandringsmål nästa dag.
Borgen byggdes upp på toppen av berget Sörknatten, som numera är naturreservat. Genom hela reservatet går en vandringsled. Startar man i norr är det fem kilometer till toppen, men söderifrån är det bara två, vilket räcker gott för oss denna dag.
Precis som i Tresticklan har den väl markerade leden bättrats på med trätrappor där det är som brantast och spänger där det är blött eller där marken inte skulle tåla en massa vandrare.
Till slut kommer vi upp, där den hårda bergarten kvartsit går i dagen. Det är den som gör att berget finns kvar medan mindre hårda bergarter i närheten nötts ner under miljontals år.
Trots att berget bara är 142 meter högt är utsikten från toppen milsvida. I väster ser vi högre berg, i öster, ner mot Vänern, allt lägre bergsknallar som sista biten ner mot sjön övergår i bördigt slättland. Här uppe vinkande Ronja i filmen hej då till pappa Mattis, hövding i sitt eget lilla rike. Och i några scener senare ser man henne vandra iväg för att för första gången träffa Birk på just den stig som tagit oss till toppen. Så passande här i Dalslands trolskt vilda natur.
Johan Öberg/TT
+ Not Quite
I en gammal pappersfabrik i det lilla samhället Fengersfors, ett par mil väster om Åmål, huserar ett av Sveriges mest spännande konstnärskollektiv. Varje sommar ordnas sevärda konstutställningar i fabriken, där de nu tysta maskinerna ännu står kvar. På hösten är endast kaféet öppet.
+ Gamla staden, Åmål
Charmiga kvarter mellan Åmålsån och fritidbåtshamnen med fint renoverade trähus som undgick elden vid den stora stadsbranden 1901.
+ Akvedukten i Håverud
Dalslands mest berömda sevärdhet. Sommartid slussar många båtar här och glider över den berömda akvedukten ovan ett torrlagt vattenfall. I den före detta pappersfabriken intill slussarna finns både en glashytta och ett härligt fiskrökeri med egen restaurang.
+ Dalslands konstmuseum
I Upperud tre kilometer från Håverud ligger detta sevärda konstmuseum som inte ryggar tillbaka för konst som kräver lite mer av sina betraktare. I höst visas bland annat Johan Nobells tavlor och fotografier av Lotta Antonsson.
I Dalsland finns ett tjugotal naturreservat och en stor nationalpark – Tresticklan. Vandrare har gott om fina leder att välja på.
Dalslands enda stad Åmål nås med tåg. Vill man resa runt och ta sig ut till naturreservat och nationalparken är bil ofta ett måste. För den som vill uppleva Dalslands natur på annat sätt än vandring är båtturer eller hyrd kajak längs Dalslands kanal en attraktion, liksom järnvägen Bengtsfors–Håverud.
