Filmrecension: Trist och oläskig skräckis

Det här är en gissning. Men förmodligen såldes "Antlers" in till stjärnan Keri Russell ("The Americans") ungefär så här: "Det handlar om en kvinna som blev utsatt för övergrepp av sin far i barndomen. Nu återkommer hon till sin hemstad och märker att en ung elev i klassen som hon undervisar verkar uttrycka rop på hjälp (ledtråd= sjukt obehagliga teckningar som han slänger lite här och där, på ett monster som verkar tugga i sig saker på ett blodigt vis). Det hela slutar med att kvinnan får chansen att rädda pojken och samtidigt göra upp med sina inre demoner."

En rimlig skräckstory i en tid då genren utvecklas och numera är full av svinläskiga historier med medelålders kvinnor i huvudrollerna, som "The Babadook", "Relic" och "Hereditary".

Lite övernaturliga element och Oregons fuktiga skogar samt ett vagt klimathotstema (ledtråd = andarna är arga för att människorna förstör naturen) på det och så, vips: en lagom realistisk liten Halloween-skräckis som passar perfekt till popcornen. Dessutom är den skruvade skräckmästaren Guillermo del Toro exekutiv producent. "Var skriver jag på?", sade Keri Russell ivrigt. Kanske.

Men allt, exakt allt, har gått snett i "Antlers". För ingenting är läskigt hur mycket filmskaparna än öser på med knarrande dörrar, trögfattade poliser, köttslamsor eller försök till pulshöjande korsklippning.

Ur ett skräckperspektiv är filmen helt enkelt misslyckad. Vad annat kan man säga när det dyker upp ledsna, bleka, levande barn som inte har ett dugg gemensamt med exempelvis japanska övernaturliga skräckbarn som man blir livrädd för? Här blir man bara beklämd och vill ringa soc.

Och det som möjligen återstår av den där ambitionen att berätta en historia om en kvinna med problem och såriga familjeband – den faller platt i slutet, som känns rakt av avskyvärt och absolut inte vad man förmodligen betalar biobiljetten för. Sorry, Keri.

Miranda Sigander/TT