Det fria ordet är fundamentalt i ett öppet samhälle. Man måste få uttrycka avvikande uppfattningar, ironisera, kritisera och rentav smäda utan att staten censurerar. Man kan ogilla plumpa påhopp och provokationer – men motsatsen vore förödande: Att politiska, kulturella och religiösa dogmer inte får ifrågasättas.

Men man måste skilja på idéer och människor, på islam och muslimer. Ord får inte leda till mord.

Därför finns bland annat lagen om hets mot folkgrupp och ordningslagen. Polismyndigheten får emellertid ”endast vägra tillstånd till en allmän sammankomst om det är nödvändigt med hänsyn till ordningen eller säkerheten vid sammankomsten eller, som en direkt följd av den, i dess omedelbara omgivning”.

Polisen i väst förklarar sitt avslag på Paludans ansökan med att ”vi har sett hur allmänheten utsatts för allvarlig fara och att polis kommit till skada” under de våldsamma upploppen under påskhelgen.

Att ordningsmakten på detta vis erkänner att den inte kan garantera säkerheten på gator och torg är mycket allvarligt. Polisen har ett unikt mandat att utöva statens våldsmonopol, men tydligen inte verktygen för att göra sitt jobb. Dessutom skadade mobben ett hundratal poliser – läs människor – när de ändå försökte försvara Paludans grundlagsfästa demonstrationsrätt.

Polisprofilen Peppe Larsson, som har erfarenhet från tidigare motdemonstrationer, ger en skakande beskrivning på Twitter om en aldrig tidigare skådad konfliktnivå: ”Jag ska lägga mig på rygg. Jag har nu sett filmer från Örebro. Det går inte ens att beskriva hur jävla illa det var på plats.” ”Man hade garanterat kunnat skjuta in i den folkmassan som attackerade och med lagstöd kommit undan precis vem man än hade träffat.”

Ändå är det bra att det inte ligger hundratals skottskadade civilpersoner på sjukhus nu. En sådan eldgivning hade ökat polariseringen ytterligare och föregripit en normal rättsskipning. I en rättsstat bör inte polisen skjuta hejvilt, utan hellre övermanna och gripa våldsverkarna. Därefter ska de dömas i domstol och ta sina straff.

Därför var det onödigt av Kristdemokraternas partiledare Ebba Busch att i Ekots lördagsintervju i helgen använda på tok för långtgående retorik: ”Varför har vi inte 100 skadade islamister, 100 skadade kriminella, 100 skadade upprorsmakare?”

Och det var olyckligt att hon själv därmed riktade strålkastarljuset på sin egen person istället för på de befogade frågor som hon också var inne på i lördagsintervjun: Varför sköt inte fler poliser i självförsvar? Hur ska vi hantera de många fiender till det öppna samhället som uppenbarligen finns mitt ibland oss?

Det behövs en seriös diskussion om varför inte svensk polis har något mitt emellan pepparsprej och skarpladdade pistoler, såsom gummikulor och vattenkanoner. Och en genomlysning av varför regionala polisledningar inte satte in de resurser som krävdes när de hade kallat in de nödvändiga personalförstärkningarna under påsken.

Samt ett batteri av åtgärder för att se till att inte medelålders föräldrar och deras barn angriper blåljuspersonal och eldar upp polisbilar och stadsbussar framöver – och filmar det hela med ett stolt leende på läpparna.

Roten till det onda är varken svensk yttrandefrihet och polis eller den danska provokatören – utan det är de som kastar första stenen.

Att så många anser sig ha rätt att ta till våld bara för att de känner sig utanför eller kränkta är kärnan i problematiken som politiken och polisen måste ta tag i. Ytterst vilar ansvaret på justitieminister Morgan Johansson (S).

Synd bara att Ebba Busch lyckades med konststycket att rikta bort uppmärksamheten från honom med sin medvetna bombhögerretorik – och samtidigt diskvalificera sig från just den statsrådsposten i en eventuell framtida borgerlig regering.

Sofia Nerbrand är politisk redaktör