Sofia Nerbrand: Gränskontroller är en dyr och dålig politisk show
Mellan 1952 och 2015 kunde vi obehindrat resa fram och tillbaka till vårt grannland Danmark. Sedan kom gränskontrollerna. Argumenten från statsmakten har varit flera: Först för att stoppa flyktingar, därefter för att skydda oss från terrorister, kriminella och covid.
Fast nu fotvandrar inte krigsoffer mot Sverige i tiotusental – antalet asylsökande under 2021 var det lägsta under hela 2000-talet – och coronaviruset finns redan ibland oss. Under 2016-17 gjorde gränspolisen 20 miljoner kontroller, men den har bara gjort några enstaka vapenbeslag – vilket tullen ändå ska ta hand om – och gränspolisen menar att gränskontrollerna inte är det effektivaste sättet att förhindra att människor befinner sig i Sverige illegalt. Mats Berggren, chef för gränspolisen i Region Syd, menar att satsningen på att stärka EU:s yttre gränser kommer få mycket större verkan.
Så varför ska varje tåg stanna för passkontroller vid Hyllie i Malmö och perrongerna spärras av med metallstaket? Själland och Skåne har en gemensam historia och arbetsmarknad. Den fria rörligheten har gagnat Norden.
Det är beklagligt att gränskontrollerna består. För de kostar betydligt mer än de smakar. De som infördes 2016 medförde en årlig förlust på 1,5 miljarder kronor för Öresundsregionen, enligt Sydsvenska handelskammarens analys.
I huvudstaden finns det emellertid ingen förståelse och respekt för de negativa konsekvenserna – trots att båda migrationsministrarna Morgan Johansson (S) och Maria Malmer Stenergard (M) är skåningar. Kanske är den bästa liknelsen att alla tåg mellan Uppsala och Stockholm skulle tvingas stanna vid Arlanda för att kontrollera alla passagerares id-handlingar.
Det skulle aldrig hända.
Trots att gränshindren kostar rejält i form av tid, resurser, besvär, färre pendlare och mindre utbyte ska kontrollerna gentemot Danmark och Tyskland skärpas ytterligare. Enligt Tidöavtalet, som har ingåtts mellan M, KD, L och SD, ska regeringen lägga fram en proposition nästa år om lagändringar för att stärka gränskontrollerna och kunna införa transportöransvar, det vill säga att buss-, färje- och tågbolag måste kontrollera id-handlingar.
Och i november förlängde den nytillträdda blå regeringen gränskontrollerna vid inre gräns med motiveringen att ”det finns ett allvarligt hot mot den allmänna ordningen och den inre säkerheten i Sverige”.
”Som tur är finns det fortfarande frihetsvurmande skånska politiker.”
Men kommer hotet verkligen från de som reser till Sverige? Finns det inte snarare inom landet, i skuggsamhället och i de gängkriminella miljöerna?
Gränskontrollerna är att betrakta som en dyr och dålig show.
Som tur är finns det fortfarande frihetsvurmande skånska politiker. Moderaten Carl Johan Sonesson, vice ordförande i Greater Copenhagen och regionstyrelsens ordförande, gick aktivt ut och kommenterade partikollegan Maria Malmer Stenergard för hennes utläggningar om hårdare tag i en intervju i Sydsvenskan (24/11): ”Att återinföra transportöransvaret är inte bara kostsamt och komplext att hantera för operatörerna, utan ödelägger allt det jag kämpat för sedan jag tillträdde 2018 när det gäller svensk-dansk arbetsmarknad. Vår vision är snarare att knyta oss tätare till Köpenhamn, till exempel med en Öresundsmetro.”
Det är inte bara på det energipolitiska området som man får hoppas att regeringen lyssnar på regionrådet i Skåne.
