Anställa fler utredare – som bara fortsätter att göra fel

Denna logiska kullerbytta är svår att förstå. Kanske är det så att skribenten befinner sig på den sida som drar nytta av socialtjänstens brist på kompetens? Vem vet?

Omständigheten skribenten inte verkar förstå är att det varken finns socialsekreterare eller VNR- handläggare med adekvat utrednings-kompetens att anställa – det ingår nämligen inte i utbildning till socionom!

Docent och forskare Bo Edvardsson har granskat socialtjänstens utredningar i olika sammanhang i närmare 35 år och hans slutsatser är skrämmande. (sök på Bo Edvardsson och socialtjänsten) Den korta versionen är: Socialtjänsten kan inte utreda! Detta bekräftas av IVO samt JO, mer eller mindre dagligen.

Det är känslor, tyckande samt den berömda magkänslan i kombination med rena lögner som styr föräldrars och barns livsöden inom socialtjänsten när det gäller vårdnadstvister och LVU - istället för objektivitet och evidensbaserade utredningsmetoder.

Den skandal som nyligen blottlagts inom socialtjänsten i Älvsbyn visar på ett brutalt sätt hur illa ställt det är med kompetensen inom socialtjänsten. Skandalen visar även på det systemfel som råder gällande LVU ärenden. Sannolikt är det lika illa ställt i stort sett alla kommuner.

Jag vill vara tydlig med att givetvis finns det fall där skydd och alla de insatser skribenten beskriver är berättigade. Poängen är att med objektiva och evidensbaserade arbetsmetoder och utredningar får de som är utsatta på riktigt hjälp medan de som använder systemet för egna fördelar sållas bort. Då räcker även resurserna till.

När jag säger att VNR-handläggare i Hässleholm skapar ärenden är det för att jag vet att så är fallet.

VNR-handläggare övertalar personer att mot sin vilja anmäla våld i nära relation och att placeras på skyddat boende. Där skapas sedan en berättelse av personalen, i samarbete med VNR-handläggaren.

Berättelsen förs sedan in i journalerna och blir till sanning – även om berättelsen är oförenlig med fakta. Det är påfallande ofta dessa berättelser råkar sammanfalla ordagrant med texten i olika kvinnojourers informationsmaterial – men det är nog bara en slump. Detta hade aldrig kunna hända om socialtjänsten arbetade evidensbaserat och objektivt och med sanningen som mål.

Allt detta till mycket stora kostnader för samhället och kommunen – vilket ”utsatt förälder” åter igen bekräftar. För att inte tala om det mänskliga lidandet barn och föräldrar utsätts för i denna process.

I skenet av vad Sus Lantz påstår kring resursbristen måste man fråga sig varför detta sker?

Har någon undersökt kopplingen mellan dem som bestämmer om dessa insatser och de organisationer där de övertalade personerna placeras? Finns det ekonomiska eller ideologiska incitament att skapa ärenden (och statistik) samt ett pengaflöde i en viss riktning?

Kom ihåg Sus Lantz egna ord – varje VNR-handläggare har dubbelt så många ärenden att hantera än vad som anses vara rimligt. Varför lägger man då resurser på att skapa ännu fler ärenden när man borde göra precis tvärt om?

Mikael Johannesson