Duger jag? Läs på egen risk
Hennes hår är långt med väldigt fina vågor. Hennes ögon är så fina att man kan stirra på dem under timmar. Hennes ansikte, hennes näsa och hennes mun ser ut som om hon är ritad. Hon ser så fin ut att man inte vill tro att hon är verklig. Låt mig inte börja med hur hennes kropp ser ut. Hon har långa ben och armar, fina kurvor, helt platt mage med thigh gap, inga stretch marks och inga stomach rolls. Hon är i princip en dröm. En dröm som jag vill vara.
Det är inte bara hon som är perfekt utan alla de fina gymnaster som jag ser varje gång jag är på en tävling. De är långa och smala. Man märker knappt av dem för att de ser så himla lätta ut. Jag ser en specifik tjej; hon är lika lång som mig och det som fångar min uppmärksamhet är hur perfekt hon är och hon är fortfarande perfekt i mina ögon. Varje gång jag ser henne så vill jag bli henne. Hon har smal midja med magmuskler, hennes ben är starka och smala. Man ser hur hennes muskler rör på sig när hon går, springer, hoppar eller bara sitter. Hon gör det så enkelt, så varför inte jag?
Jag går upp direkt och börjar kolla i spegeln. Jag kollar och kollar. Stirrar. Varför inte jag? Varför ser jag inte ut som henne. Jag börjar peta på alla platser som jag hatar. Det är inte allt; det är bara mina armar, min mage, mina lår, min näsa... Usch, det värsta är ryggen och axlarna för de är för breda.
Jag blir långsamt beroende. Vikt och mat är det enda jag kan tänka på. Jag tänker ifall jag kom ner till den här vikten skulle jag bli så nöjd för att jag har kollat upp vikten på dessa kändisar och de väger si och så mycket och är lika långa som mig. Hon är ju på BMI 16. Så varför inte jag då?
”Bli inte smalare – bli starkare är mitt nya tankesätt och det hjälper verkligen mig.”
Detta påverkar så mycket. Från kroppsdysmorfa, psykisk ohälsa och även fast jag inte vill erkänna det så har jag många ätstörningar. Från anorexia till BED och sedan till bulimi. Jag har lyckats hamna i det. Jag vill verkligen inte ha det. Men det kom för att jag hade börjat tänka på kropp och vikt för mycket och största problemet är att ingen märkte av det. Detta får mig att tycka att jag inte är tillräckligt sjuk för att söka hjälp eller snacka med någon. Men jag orkar inte göra något. Jag kan inte ens gå upp från sängen på grund av trötthet. Jag kan inte vara i skolan eller på mina träningar. Istället är jag hemma; trött och ledsen för att jag knappt äter och så tränar jag hemma, vilket gör att jag blir ännu mer trött.
Jag frågar mig själv ibland, varför gör jag detta? Kommer de att gilla mig mer ifall jag är smal? Kommer jag få den personens uppmärksamhet ifall jag blir så smal som henne? Duger jag? Kommer folk att bry sig när de ser hur liten jag har blivit? Många frågar och många tankar gällande detta ämne men den viktigaste fråga är varför det inte är normaliserat att ha en normal kropp? Behöver vi verkligen alla se likadana ut för att vi ska duga? Svaret är faktiskt mycket enkelt. Nej, det behöver vi inte. Din kropp är jättefin precis som den är. Ditt magfett är normalt, så sluta peta på det. Tänk på hur långt dina ben har orkat och alla kilometer de har gått – det är fantastiskt. Tänk på hur starka dina armar är. Din näsa är inte ful, utan alla som har sagt något om den har istället fula personligheter. Du behöver inte tro på “Gå ner i vikt – bli gladare” för det är inte sant, eller “Gör en näsoperation för att bli fin”. Det är inte du eller jag som behöver en operation, utan samhällets ideal och kroppsfixering.
Bli inte smalare – bli starkare är mitt nya tankesätt och det hjälper verkligen mig.
Du är perfekt precis som du är. Jag är perfekt precis som jag är.
Lamar Nakchbandi, 9B Önnestads Skola
