Mördarna vet exakt hur de ska få strafflindring

Varför vill inte Högsta domstolen skapa ett tydligt prejudikat för hur dessa komplexa fallen ska bedömas?

I dagens läge är det mycket gråzon.

När ett mord sker och Rättsmedicinalverket gör en rättspsykiatrisk undersökning och sammanfattar den så är det denna som är det avgörande underlaget för domen i de flesta fallen.

När ett psykotisk tillstånd som är självförvållat och bedöms som en allvarligt psykiskt störning under gärningstillfället men inte under den rättspsykiatriska undersökningen, så väger denna tungt i en rättegång till den åtalades fördel.

Det kan ge strafflindring med upp till åtta år (om inte mer). Anledningen till att jag skriver siffran åtta är på grund av att det genomsnittliga livstidsstraffet som förövarna sitter i fängelse i Sverige är 25 år.

Tror ni inte mördarna vet detta?

Det är klart de vet, eller i alla fall får reda på hur de ska utnyttja denna fantastiska möjlighet att få strafflindring. Jag anser att detta är ett hån mot den drabbade och de anhöriga.

Jag vädjar till Högsta domstolen att se över dessa bestämmelser.

Det kommer hjälpa tingsrätt och hovrätt mycket om man kan använda detta fallet som prejudikat.

Om man nu ska jämföra fall så skedde det ytterligare ett mord ett år efter min syster blev mördad i Kristianstad på Näsby.

Det gäller Taylan Ceylan. Han dömdes till 17 år av tingsrätten fastän det förekom mer förmildrande omständigheter. I detta fallet så är jag ganska säker på att de kollade på min systers fall.

I tingsrättens dom så resonerar de nu likadant som hovrätten gjorde i min systers fall.

Detta leder till att brutala mord som begås med direkt uppsåt förmildras något oerhört (åtta år) på grund av en påstådd förmildrande omständighet som de dessutom funnit vara självförvållad. Även här torde livstidsstraff gälla.

Båda fallen förstärker nu framtida domar som döms av tingsrätt, som är första led men även hovrätt.

De framtida huvudförhandlingarna kommer hänvisa till dessa fallen när de gör sin bedömning om straffmätning.

Mördaren som slaktade min fina syster får 17 år av Hovrätten Skåne/Blekinge. Jag vill att ni observerar de försvårande och förmildrande omständigheterna i dessa fallen.

Detta är inte rätt.

Är det inte märkligt att gärningsmannen lyckades besinna sig precis efter det brutala mordet, jag syftar på att han tar med Johannas mobil och mordvapnet ifrån lägenheten. Dessa har inte blivit funna. Mördaren försvårade utredningen.

Förövaren lämnade platsen. Han påstår att han inte minns nånting men det har ju framkommit väldigt detaljerat hur han har gått till väga till slut.

Detta måste anses som synnerliga försvårande omständigheter som har stor betydelse för straffmätningen

Jag anser att min systers mördare med råge ska dömas till livstids fängelse.

Jag vill ju se en resning av fallet och ett prejudikat som kan användas för liknande fall av tingsrätt och hovrätt.

Det måste utredas i vilken grad en förmildrande omständighet ska ge genomslag i straffmätningen. Lagen om självförvållat rus måste förtydligas.

Om du har historia med psykiska besvär och faller under den kategorin som har att räkna med ett förändrat sinnestillstånd vid användning av rusmedel såsom alkohol eller narkotika så bör det anses självförvållat, och ska således inte beaktas av domstolen som en förmildrande omständighet.

Detta blir en svår fråga eftersom hovrätten och tingsrätten i dessa fall fullt beaktar den åtalades allvarliga psykiska störning på den grund, att han hade inte att räkna med att använda ett så synnerligen grovt övervåld som skulle leda till ett mord.

Innebär detta för hovrätten att om den åtalade tidigare hade begått just ett mord under inflytande av en allvarlig psykisk störning, så hade de kunnat bortse från hans psykiska hälsa i detta fall?

För den åtalade tidigare hade reagerat starkt på rusmedlet vid tidigare gärning och hade att räkna med att han kunde begå just ett mord?

Vad är bedömningsmetoden för att dra en gräns mellan tidigare psykiska reaktioner och handlingar, och den psykiska reaktionen vid gärningen?

Johanna Kjellkvist, när vi var små så lurade du mig. Du sa att man kunde cykla upp på grusvägen bredvid vårt hus och där skulle det finnas ett godisland. Så självklart hängde jag med! Du sa ju till och med att man blir till godis och man kunde äta från sina armar för det skulle ändå växa ut igen. När vi väl kom fram till stället som skulle vara ett godisland så undrade jag var det var. Och då sa du att det va bara lite längre iväg.

Jag började tveka lite men jag ville ju verkligen uppleva detta godisland så vi cyklade vidare. Redan som ung hade du en livlig fantasi och en fantastisk kreativitet!

Jag hoppas du äntligen har hittat godislandet! Du får vänta på mig där tills jag hittar dit! Jag älskar dig

Peter Kjellkvist