Vi ska minnas Vipeholm

Även Lunds kommun vill nu att de människor som placerades på Vipeholmsanstalten uppmärksammas nationellt genom ett minnesmärke. DHR har tidigare krävt att alla de personer med funktionsnedsättning som var intagna där och på andra liknande institutioner ska få en offentlig ursäkt från staten.

Lunds kommun har i en skrivelse förklarat att det är dags att Sverige nationellt uppmärksammar de personer som skickades till Vipeholmanstalten. Kommunen vill medverka för att få till stånd ett minnesmärke för att hedra de institutionsboende och ge dem och deras anhöriga upprättelse.

Ställningstagandet gläder DHR och andra organisationer och enskilda individer som arbetat för ett erkännande och en officiell ursäkt. Många fick vetskap om Vipeholmsanstalten och det som hände där, i samband med en omtalad dokumentärserie i Sveriges Radio i vintras. DHR och FUB är några av de aktörer som sedan dess har krävt en offentlig ursäkt från staten. I mars arrangerades ett riksdagsseminarium i frågan tillsammans med FUB och Liberalerna. Ett flertal debattartiklar har också skrivits och ett antal tongivande ledarskribenter har givit förslaget sitt stöd. I juni ställde sig även fackförbundet Vision bakom kravet på en offentlig ursäkt från staten.

På Vipeholm förekom medicinska experiment, misshandel och kränkningar på ett systematiskt sätt och det är många som tycker att staten borde träda fram, ta ansvar för det som skett och be berörda människor om ursäkt. En ursäkt skulle dock inte bara behöva omfatta de drabbade på Vipeholmsanstalten, utan gälla alla de barn, unga och vuxna med funktionsnedsättning som placerats på institutioner där de fått ett ovärdigt och kanske till och med omänskligt bemötande.

DHR har fått ett löfte om att träffa socialministern efter sommaren för att diskutera varför en ursäkt behövs. Bland många riksdagspolitiker har det dock varit oroväckande tyst. Varför, undrar vi? Det borde inte vara kontroversiellt att ge upprättelse och erkännande till en grupp som så ofta har satts åt sidan och som så sällan har blivit lyssnad på.

Nu är det av högsta vikt att vi inte släpper frågan och än en gång låter den falla in i historiens skuggor. Institutionsvården är nämligen en del av Sveriges historia som sällan berättas. Hur en ursäkt och ett erkännande skulle gestaltas spelar mindre roll. Staten skulle kunna skapa en offentlig plats för de människor som varit utsatta, ett museum eller en minnesplats, en vitbok skulle kunna göras och en ceremoni hållas. Att ursäkten ges, att vi lär oss av historien och att den inte upprepas är det viktiga. Ett minnesmärke är ett sätt att påminna om vårt förflutna. Det skulle också vara ett ställningstagande för alla människors lika värde.

Åsa Strahlemo,

förbundsordförande, DHR – Delaktighet, Handlingskraft, Rörelsefrihet