Bilderna jag aldrig tog

Det är en solig aprilsöndag i Argentinas myllrande huvudstad Buenos Aires. Jag och min syster vandrar längs de folktäta gatorna och delar med oss av det vi missat i varandras liv, sedan hon för några månader sedan flyttat till en av Sydamerikas metropoler. Vi stannar till, pratar med någon som ställer ut sin konst, lyssnar till musiken som spelas en bit längre ner på gatan och köper med oss varsin varm kaffe.

Minnena från dåtiden kommer tillbaka när jag går på tåget i Malmö och sätter mig i en av två tysta vagnar. På ren rutin slår jag mig ner i det sätet som blivit lite av en favorit. Med utsikt över Skånes böljande åkrar som glider förbi i hög hastighet börjar jag drömma mig bort till gatorna i den argentinska storstaden.

Vi hade en hel dag för oss själva, jag och min syster. Kaffet i pappmuggen svalnade för varje kvarter vi lämnade bakom oss. Framför oss samlades en stor grupp människor i färgglada paljettkostymer som kastade solkatter på husens fasader av solens sken. Slagverken ekade mellan husväggarna när några brast ut i sång. Sakta men säkert rörde sig människorna i rytmens takt och bjöd in alla de mötte i den spontana dansen längs storstadens gator.

Jag tog en sipp av kaffet. Det var kallt nu. Sen famlade jag efter kameran. Var la jag den nånstans? Den borde vara här! Jag måste ju föreviga detta minnesvärda ögonblick av frihet, gemenskap och den gränslösa kärleken till dans, musik och rörelse som nu utspelade sig framför våra ögon - och som vi fick vara en del av.

I samma stund som två vänliga kvinnor vinkade på mig och min syster som en gest att gå med i det dansande tåget kom jag på det. Kameran ligger kvar i lägenheten! Vad synd, tänkte jag, och stod kvar på trottoaren en kort sekund innan jag lät mig omslutas av den inkluderande atmosfären.

Alla intryck, färger, dofter och ljud från Buenos Aires har lagrats som ett tidlöst negativ i mitt minne, trots att min kamera fanns någon annanstans.

Någon knackar på mitt tågsäte. Jag kastas tillbaka i den tysta tågvagnen som rullar genom Skånes gröna landskap. En man som rest med tåget från Danmark står nu bredvid mig och berättar att vi svenskar måste hålla avstånd - smittan sprider sig extremt i vårt land. Jag kunde minsann ha satt mig längre ifrån honom, konstaterar han. Han flyttar sig demonstrativt till andra sidan vagnen, trots att vi inte suttit bredvid varandra.

Kontrasterna mellan situationen i mitt minne och den som utspelar sig här och nu blir tydlig: Närhet möter avstånd. Gränslös gemenskap möter en diskussion om vad de olika länderna egentligen gör (eller inte gör) för att bekämpa smittospridningen.

Jag kan konstatera att jag inte behöver någon bild för att komma ihåg dessa ögonblick. Alla intryck, färger, dofter och ljud från Buenos Aires har lagrats som ett tidlöst negativ i mitt minne, trots att min kamera fanns någon annanstans. Likaså tystnaden och det tillfälliga lugn i en annars orolig situation som bryts med en påminnelse om stundens allvar, blir en minnesbild för framtiden.

När jag går av tåget i Hässleholm inser jag en sak, som jag tar med mig in i sommaren: Det är okej att inte föreviga allt i pixlar. Vissa minnen mår nog bättre av att inte fastna på bild.