Ojämn kamp mot rosorna

Jag ska göra en säng av rosor / Jag ska tända varenda ljus / Jag ska spela den musiken / som du alltid brukar sjunga / Jag ska göra en säng av rosor till dig

Darins sång börjar klinga inne i mitt huvud medan jag sliter i trädgården. Tidigare under sommaren beundrade jag grannens vackra rosor och tittade lite ledsamt på motsvarigheterna innanför mitt staket. Visst blommade också dessa, men eftersom jag varit tvungen att prioritera den invändiga renoveringen av huset så har trädgården skötts ytterst styvmoderligt. Gräset har klippts endast i nödfall (och just nu står faktiskt gräsklipparen så trångt till att det krävs en rejäl insats att få ut den till gräsmattan), och högar av sly ligger i vissnande väntan på att fraktas till återvinningscentralens komposthög. Dessutom löper rosornas revor likt taggiga bläckfiskarmar och fångar allt i deras väg. Till exempel någon med handgräsklippare som när tiden finns försöker hålla det gröna (som bland annat faktiskt består av gräs) under knähöjd.

Men det är inte dessa rosor som får mig att nynna på Darin. Det är maskrosorna. Och det finns mer än tillräckligt för att kunna fylla ett par tre madrasser med maskrosblad.

Fram till häromveckan hade jag bara en gammal maskrossticka som hjälp i bekämpningsarbetet. Både den och en rad andra trädgårdsredskap ingick i det jag plockade åt mig när farmors hus såldes efter att hon gått bort för några år sedan. När jag i början på sommaren gjorde en första ansträngning att få bort de invaderande maskrosorna från uppfarten kröp jag runt på knä med stickan i ena handen och en lövkorg i den andra. Men med ålderns rätt (jag har trots allt hunnit fylla 34 under semestern) gav jag mig själv tillåtelse att investera i en ogräsplockare som jag kan sköta stående. Detta eftersom jag under ett besök i varuhuset insett hur nedsliten och krokig som min maskrossticka faktiskt hade hunnit bli.

Spröten skulle tydligen vara spetsiga, och inte korta och trubbiga som de alltid varit på min sticka.

Eftersom jag inte lagt pengar på någon högklassig plockare har de tre piggarna som sätts ner i marken redan efter en kvarts arbete skevat till sig.

När jag står och Darinnynnar är det emellertid med min nya, knäskonande ogräsplockare. Jag har visserligen först varit tvungen att googla mig fram till hur den ska användas. Trots att den såg så enkel ut lyckades jag nämligen inte på egen hand lista ut hur maskrosorna skulle dras upp. Och eftersom jag inte lagt pengar på någon högklassig plockare utan gått till ett av lågprisvaruhusen (som dessutom hade rea på aktuell mackapär) har de tre piggarna som sätts ner i marken redan efter en kvarts arbete skevat till sig. Den smidiga lösningen har således blivit lite mindre smidig. Men knäna tackar mig ändå.

När jag bodde utanför Laholm fanns det i närheten en gammal åker som blivit omstadsplanerad till villakvarter. Eftersom villorna till en början lyste med sin frånvaro så lyste det istället knallgult av maskrosor där på somrarna. Jag minns hur jag tänkte att jag inte avundades de personer som skulle flytta in och ta upp kampen mot maskrosorna. Nu är det visserligen inte så långt gånget med maskrosorna på min nuvarande tomt, men det är inte tu tal om vem som för tillfället har kommandot i kampen.

Men de fem mest maskrosdrabbade kvadratmeterna gräsmatta är nu åter mina. Även om det istället för maskrosor nu är fullt av små hål på samma yta.

(Inser nu att hela denna krönika nu främst är en ursäkt till mina grannar. Rishögar och maskrosor kommer att försvinna, men kanske först nästa år.)