Carl-Johan Bauler: Mandatperioden räcker inte till för gårdsförsäljningen

Kan väl låta lagom, att bara behöva stå ut med sina (dåliga?) val i fyra år. Problemet är bara att inget genomgripande hinner hända, oavsett vilket parti du väljer att stödja.

Alla förslag som läggs ska nämligen tröskas, utredas, överklagas så genomgripande, att när det är dags för dem att träda i kraft, sitter redan en ny regering på plats som upphäver, alternativt, aldrig genomför besluten. En parlamentarisk handlingsförlamning, helt enkelt. Vad är meningen med att rösta om de man röstar på, inte kan genomföra sin politik med mindre än att de vinner minst två val i rad?

Ett sådant ärende är det tragikomiska ältande kring gårdsförsäljning av alkohol som åker med genom de olika mandatperioderna. I detta ärende arbetar regeringen nu med att ta fram ett lagförslag för att möjliggöra gårdsförsäljning av alkohol. Lagändringen ska kunna träda i kraft under våren 2025, ”om processen i EU inte drar ut på tiden.”, heter det bland annat från socialminister Jakob Forssmed.

Själv skrattade jag innerligt och kluckande rått åt den sista lilla frasen om processen i EU. Förmodligen skrattade sig motståndarna till öl och vin i gårdsbutiker också så att de kiknade (eller så att tungbanden lossnade), eftersom det står fullständigt glasklart (!) att allt nu kommer att ta låååååång tid.

Ni hör ju själva, först ny jäsning i den svenska omfattande apparaten, för att sedan trattas vidare in i EU-maskineriet. Frågan lär hamna på nivå med ”Badhusfrågan i Hässleholm” som är den nya, erkända, beskrivningen på en tidsperiod på 25 år. Skål tamejfan!, oavsett hur ni står i denna flytande fråga.

Såg förresten en liten enkät med en rad riksdagspolitiker i Aftonbladet där de bland annat fick välja mellan att:

Aldrig mer får ta en öl

Aldrig mer få äta kött

Jag ställer härmed samma frågor och lägger till:

Aldrig mer få läsa rekommendationer från Socialstyrelsen

(Jag tänker inte närmast på den omsusade foldern ”Till dig som är gift med ett barn”).

Man kan, för att göra det hela lite hetare, även kasta in:

Aldrig mer få titta på en fotbollsmatch med det svenska herrlandslaget

Nu blev det genast lite klurigare, inte sant?

Fast jag vet hur jag hade valt.

Vidare: Monarkin engagerar. Två sidor hörs mest när det gäller proffstyckandet: Ena sidan älter om att Sverige måste inför republik och skaffa president. En fråga som mest sysselsätter vänsterfolk och ledarskribenter med brist på idéer, medan den är i det närmast död för befolkningen i stort.

Folk lägger i stället tankeenergin på skjut-och sprängepidemin, hur man ska ha råd att betala elen, hyran, tanka bilen och köpa annat än morötter och päror i affären. Ja, eller på andra små detaljer i livet som hur och när skolan åter ska börjar lära barnen läsa, skriva och räkna igen. Kungahuset står i denna bittra samtidssoppa för något beständigt, som svenskarna vill ha kvar.

Andra sidan traggar om att konungen, Carl XVI Gustaf, ska abdikera efter 50 år på tronen och lämna över till kronprinsessan Victoria. Nej, det ska han inte. Svenska kungar dör på sina poster. Det hör till ämbetet. Den senaste som slängde spiran var Gustav IV Adolf som tvingades till det efter det misslyckade finska kriget 1808-09. Någon sådan fadäs, som att förlora Finland till Ryssland, kan man knappast beskylla vår kung för. Så Victoria lär få vänta och jag tror inte hon har bråttom.