Tack för kärleken, så jag slipper alla seriemördare och störda poliser
Trots att jag missar alla de häftiga Formel 1 loppen är jag alltså positiv. Utan möjlighet att strömma tv hade vi hemma exempelvis inte kunnat klumptitta på underfantastiska brittiska (såklart!) serien ”Vår stora kärlek” (engelsk titel ”Last tango in Halifax”) som producerades och sändes 2012-2020. Kärnan i historien är ett par som hittar kärleken på gamla dar.
Utifrån den kärleksberättelsen vävs alla möjliga och omöjliga relationer in på ett överraskande, roligt och spännande sätt. Rollerna är samtliga besatta av det absolut bästa som erbjuds inom brittiskt skådespeleri. Bara att njuta av karaktärernas irrfärder på kärlekens, och livets, ombytliga hav. Och som ren bonus: Inte en enda styckmördare, inte en skymt av någon surmagad, känslomässigt störd mordutredare.
Just nu står alla kriminalserier mig upp i halsen. Nyheterna skvätter mer än vanligt av blod och jag har därför inget behov av att slösa livsenergi på hittepå, när det gäller mord och grymheter. Betydligt bättre att umgås med gänget i ”Vår stora kärlek”.
Den digitala utvecklingen har på ett nytt sätt även förenklat för den som vill botanisera i historien. För egen del handlar det bland annat om att leta upp gamla vinylskivor på en stor och välkänd auktionssajt helt nära dig. Har gått vinnande ur en del budstrider på sistone och hittat godbitar. Senaste fyndet fick jag dock kasta mig över och köpa direkt (utan bud) till ett något högre pris, så att ingen annan skulle lägga sina giriga nävar på objektet.
Inser naturligtvis att det inte endast är jag (eller?) som bara måste ha Monica Zetterlunds EP (fyra låtar) med ”Sakta vi gå genom stan” från 1961. Omslaget är fantastiskt och skicket på skivan härligt, bara lite passande trivselknaster. Ren njutning när Monica Zetterlunds 1960-tals röst singlar ut genom högtalarna och fyller huset med jazzigt, ljuva toner.
När det gäller den här typen av köp möter jag förståelse från den närmsta omgivningen. Mer frågande ställde sig dock samma personer när jag översvallande glad strax före jul, kammade hem tre vitblå och brandgula östtyska kaffekoppar (1970-tal) med fat på samma auktionsställe. Jättefina hävdar jag. Utan nagg, tunna och goda att dricka ur och bärande av en sedan länge försvunnen vardagshistoria från DDR – landet som inte längre finns.
Vidare, en musikalisk miss av grova mått. Lyssnade på P4 en morgon i förra veckan som spelade Bob Dylans ”Knockin' on Heaven's Door” från 1973. Radiorösten påstod efter låten, att sagde Dylan gjort en tolkning av Guns N' Roses låt, ”Knockin' on Heaven's Door” (som bandet spelade in 1991). Nåväl, fel kan det alltid bli och radiomannen rättade raskt efter påpekande av en kollega. Därmed skulle saken kunnat vara utagerad, om inte samme radioman i nästa andetag påstod att Guns N' Roses version är bättre än Dylans original. Hm. Det är inte bara ett rent faktafel, det är även en smula elakt sagt.
God och glad studenthelg önskas och må inte himlen, eller åtminstone regnet, falla ner över era huvuden.
”Det är inte bara ett rent faktafel, det är även en smula elakt sagt.”
