Istället för jubileumsturné – vårdjobb

Sedan dryga två månader tillbaka ligger livekulturen världen runt på is. Teatrarna håller stängt, liksom nästan alla konserthallar och andra spelställen. Och när jobben inte kommer in som de brukar tvingas musiker söka nya vägar. För Louisa Lyne, sångerska i Di Yiddishe Kapelye – ett band som blandar traditionella sånger från jiddish-kulturen med moderna låtar på språket, kändes det inte lockande att som så många andra göra livestreamade spelningar.

– Jag tycker att det har gått lite inflation i det. Jag gillar teatermagin, att se saker live och på plats, säger hon.

Nedstängningen i coronans spår kommer under vad som skulle varit ett stort år för bandet.

– Vi skulle ha åkt på jubileumsturné och framförallt haft en jättefin sommar där vi skulle ha åkt runt i Europa. Men inget av det blev av. Det var med nöd och näppe som vi hann göra en av våra stora jubileumskonserter på Scalateatern i Stockholm.

Alternativet för Louisa Lyne fanns på nära håll. Hennes yngre bror är läkarstudent på SUS och visste att det behövdes personal. Själv hade hon snabbt förstått att corona-nedstängningen sannolikt skulle bli långvarig.

– Jag sade till honom att skriva upp mig eftersom jag ändå antagligen skulle behöva ett jobb. Det kändes också som att om det var någonstans som man ville vara och kunde göra något vettigt med den här konstiga tiden så var det här.

Sedan gick det snabbt. En vecka efter att hon sökt jobbet fick hon komma på intervju och ett par dagar senare började hon på förlossningsavdelningen.

Någon vårdbakgrund har hon inte. Sedan utbildningen på Balettakademiens musikallinje i Göteborg har hon arbetat som heltidsmusiker. Trots det och trots att hon beskriver det som något av ett sorgearbete att slitas från alla storstilade planer blev det bra.

– I takt med att jag accepterade situationen började jag tycka att det var väldigt häftigt att vara här, också genom att jag kände att jag faktiskt gjorde nytta på ett sätt som jag kanske inte skulle känt annars. Jag fick ett mål med tillvaron.

På förlossningen ligger alla patienter nu isolerade med anledning av pandemin. Det innebär att personalen måste komma till patienterna, om det så bara rör sig om att få ett glas vatten. Det är här servicevärdarna kommer in: för att underlätta för vårdpersonalen. De hämtar mat och dryck och gör andra praktiska saker som det inte behövs utbildad vårdpersonal för.

mig jättemycket och man blir ödmjuk. Man är van att åka runt och gå in med backstagepass på festivaler och liknande och man har arbetat upp en viss status. Så kommer man hit och är på noll.

Hon understryker att hon fått mycket stor respekt för de som arbetar i vården.

– De är häftigare och starkare än vad jag hade kunnat tro innan.

– Just på BB finns det en styrka hos alla; från städerskorna och kökspersonalen till oss som springer runt som resurser och till överläkaren. Alla jobbar mot samma mål. Det är en känsla som man önskar kunde följa en till övriga livet.

Ett sjukhus är på många sätt en värld i sig själv där livet ställs på sin spets. Det är födelse och död – inte minst på en förlossningsavdelning. Hon beskriver det som en känslomässig berg- och dalbana med såväl stor tragik som stor lycka.

– Jag har aldrig kommit från ett pass utan att ha varit nära till tårar och nära till skratt. Det tänker jag att jag kan ta med mig härifrån. Om man ser teater och musik som att man ska berätta berättelser så tror jag att det här kan berika konsten för man får en ny nivå av förståelse. Och det ger en ödmjukhet.

Hur har du klarat att hantera den mörkare sidan av det, när det inte går som man hoppas och någon dör?

– Jag har inte alls varit bra på det och kan få hjärtklappning bara jag hör att någon trycker på larmknappen. Jag är glad att det inte är jag som behöver gå in där då utan att det är de som har verktygen till det.

Hur håller ni ihop bandet under den här perioden?

– Vi ses lite grann och repar men ibland kan det vara svårt att hitta motivation och göra nya saker när man inte vet när det sätter igång. Man behöver en deadline. Samtidigt är det skönt att man kan testa saker utan att det behöver leda någonstans. Men det har blivit mycket att vi bara fikar.

Något att se fram emot finns det trots allt. Sommarlund kommer att gå av stapeln, om än med begränsningar utifrån Folkhälsomyndighetens rekommendationer. Louisa Layn och Di Yiddishe Kapelye är inbokade att spela fredagen den 3 juli, deras enda gig i sommar.

– Vi var inbokade redan innan det här började men har fått ändra på det. Nu kommer vi att köra två kortare set på omkring 50 minuter för två olika publiker. Det blir kanske inte mer än 45 som får komma in per gång. Sist vi spelade på Sommarlund var det inför 600 personer i Stadsparken. Men jag tycker ändå att det är något fint i att de gör det och håller igång. Det är så lätt att ta den enkla vägen och bara ställa in.