Annika Norlin om alfahonor och gruppdynamik

Annika Norlin kan inte rabbla några fakta om myror, erkänner hon besvärat. En myrinvasion var nämligen upprinnelsen till hennes romandebut, berättar hon och målar upp bilden: En dag när hon kom hem kröp hundratals svartmyror runt i köket och hon fick panik. Senare började hon läsa på om insekten och blev fascinerad.

– Man kan se myror nästan som hela system snarare än individer. De kommunicerar otroligt effektivt med varandra via doft, säger Annika Norlin – och förtydligar att det är känslorna inför myrorna som hon tagit fasta på.

Hon kom också på att medan vi ofta beskriver andra arter i termer av deras roller, som arbetsmyror och alfahonor, är det sällan vi pratar om människor på samma sätt.

– Om en annan art hade sett människan utifrån, vad hade de sagt då? Det kanske hade varit väldigt tydligt att här är arbetarna, här är drönarna och här är alfan. Så pratar man inte om människor men det vore samtidigt konstigt om det gick att prata så om alla arter på jorden förutom människan.

Annika Norlin har hyllats för sin novellsamling från 2020 och hon varvar dessutom sitt skönlitterära skrivande med att skapa låttexter och musik. Men hon trodde inte att hon kunde få ur sig en roman, vilket sporrade henne.

– Jag kan verkligen gå igång på att utmana mig själv. Och jag trodde genuint att jag inte skulle klara av det, säger hon.

Det enda sättet för henne att orka var att skriva fram personer som hon älskade. "Stacken" handlar om Emelie som blir utbränd och söker vila i skogen. Där möter hon en grupp som lever helt utanför samhället. Deras berättelser vecklas ut som i ett radband av noveller, om bland andra den karismatiska alfahonan Sara, barnet Låke och körledaren József.

– Jag älskar Marvel-filmer och X-Men och ville få in det i en vanlig svensk roman. Det är ganska tydliga karaktärer där alla har sina förmågor och svagheter, säger Annika Norlin och funderar på om hon hårddrog personligheterna för mycket.

I början ville hon beskriva en grupp som fungerade väl. Men snart insåg hon hur gruppdynamiken tvingade in dem i olika roller. Dynamiken mellan individen och kollektivet är något som hon funderar mycket på. I artistvärlden förväntas hon vara individualist samtidigt som hon kommer från en mer kollektiv bakgrund.

– Jag upplever att särskilt där jag växte upp i Jämtland är det lite fult att sticka ut – vilket också kan vara fint – att ingen person ska få mer betydelse än någon annan. Så jag har nog i mig en motvilja mot att en person ska få för mycket makt, eller att någons ord ska väga mer än någon annans.

Annika Norlin är noga med att det inte är en sekt hon beskriver. Trots att gruppen börjar leva allt striktare efter särskilda regler, och trots att de skapar en egen jargong.

– Jag fattade under skrivandets gång att det här är vad som händer i alla grupper, att man stegvis börjar anpassa sig efter varandra och efter normen, om man inte är otroligt varsam på att inte ge upp sig själv och det man tror på.

TT: Den gruppdynamiken kan väl förlängas till hela samhället?

– Jo, säger Annika Norlin med eftertryck.

Själv fastnade hon mest för den genomsnälle József i romanen. Men trots hans strävan efter att vara god bidrar även han till att ett barn far illa. Gruppen blir också undfallen mot alfahonan Sara, som därmed påverkar andra mer än hon förstår.

– Ingen människa vill ju tänka om sig själv att den har makt. Man vill undvika ansvaret. Det är här det börjar bli trassligt. Jag tror att man medvetet måste fundera på hur mycket makt man har, som del av en grupp eller som enskild individ. Hur det man gör påverkar andras liv.

Under skrivandet kom Annika Norlin fram till att alla samhällen är galna om man ser på dem utifrån. Här speglar glesbygden och staden varandras skevheter. Själv har hon levt i båda.

– Och det är aldrig att jag kommer fram till att något av det är bättre. Men det är sjukt att folk som bor i storstad har en bild av glesbygd och glesbygd en bild av storstaden, och ingen är särskilt smickrande. Alla tror att de andra är en skock får.