Avskalat och elegant i Agnes Lidbecks dystopiska roman
All min kärlek
Författare: Agnes Lidbeck
Förlag: Norstedts
Den totala dystopin, där ett fascistiskt maktövertagande sker på helt laglig väg, 2026. Jag läser ”All min kärlek”, en förhållandevis kort roman, samma vecka som ”avlyssning utan misstanke om brott” blivit polisens nya vapen i kampen mot gängkriminaliteten. ”Vi anger inte”, meddelar diverse vänner som är lärare och läkare i mitt flöde. Det är i sanning mörka tider.
Agnes Lidbecks avskalade prosa fungerar perfekt för att berätta vad yttrandefrihets-ivrare på både höger- och vänsterflanken varnar för, samtidigt som de gärna avfärdas som konspirationsteoretiker. Vildheten från ”Nikes bok” är borta, men finns ändå kvar i scenval, och vilar i tilliten till läsarens egen slutledningsförmåga och fantasi.
”Hon berättar mycket mer än det som faktiskt står på sidorna. Om människorna, om vad som driver oss, och vad vi väljer att inte se.”
Genom fyra huvudkaraktärer, vars personligheter och relation till varandra etableras extremt effektivt bara genom en skidresa i början av tjugoårsåldern, hoppar Lidbeck i tiden, rummet och mellan inre monologer. Om sparsamhet är en dygd är Lidbeck den dygdens drottning. Och hon berättar mycket mer än det som faktiskt står på sidorna. Om människorna, om vad som driver oss, och vad vi väljer att inte se.
Det händer inte ofta, men jag upplever att jag blir fysiskt påverkad av att läsa ”All min kärlek”. Det spänner i axlarna, en molande värk i magen. Plötsligt förstår jag hur ”kvävningskänsla” känns. Modern, exakt dialog gör sitt till: ”Ja men fuck you, kanske mindfulness då.” Det kryper in under skinnet, olycksbådande och i någon mån hopplöst. En roman för vår tid.
