Aya Kanbars andra diktsamling är minst lika bra som succédebuten
Aftongata
Författare: Aya Kanbar
Förlag: Nirstedt /Litteratur
När Aya Kanbar 2021 debuterade med diktsamlingen ”Hyperverklighet” framträdde en samtidigt mycket ung och sällsynt mogen poet. Formsäker och egensinnig och med häftiga och explosiva ordföljder.
Uppföljaren, den nya poesisamlingen ”Aftongata” är minst lika bra! Fortfarande detta vilda, självsäkra, vackra och personliga bildspråk. Dessutom har hennes gränslösheter, hennes ibland romantiserande och dramatiserande ton, oftast en inbyggd behärskning som håller kvar orden och gör dem både närvarande och giltiga. De gemena bokstäverna och &-tecknet har också sin självklara auktoritet.
Man kan naturligtvis läsa hela boken som ett uppbrott från ungdomen och tonåren men kompositionen är mer komplex än så. Hon använder sig av en protagonist och en antagonist som byter roller och skapar ändlösa möjligheter till förvandling. Som övergångar mellan avstånd och total närvaro, kärleken i livet och förlusterna: ”Ikväll vill jag / att du ska berätta för mig/ vem jag är / & vem jag kommer att bli”.
”Man kan naturligtvis läsa hela boken som ett uppbrott från ungdomen och tonåren men kompositionen är mer komplex än så.”
Här finns även den närvarande ärkeängeln Azrael som spelar en avgörande roll i alla kärlekens och livets förvandlingsnummer: ”jag väljer azrael som ärkeängel / & ber hennes tunga / stryka mitt darrande skinn…”
I slutdikterna är det som om bildspråket planar ut och förvandlingarna har skapat en ny förutsättning. Någonting avslutas samtidigt som något annat blir till. Avklarnat konstaterar Kanbar: ”nu tar min liknelser slut...” Men ingenting tyder på att språket upphört – det befinner sig bara i tillfällig vila inför alla nya och spännande ordäventyr.
