Diabasen - norra Skånes svarta guld

I Lönsbodatrakten har man de senaste hundra åren brutit den värdefulla, korpsvarta stenen diabas - den bästa i världen. Så bra är den att konstnärer från när och fjärran vallfärdar hit. Den klär också kända byggnader och utgör grunden i minnesmärken. Ändå är den ganska okänd för oss svenskar. Nu i hemestrandets tid kan det kanske bli ändring på det.

”Stenen låg där som ett hån. Stenen kom man aldrig från”. Karl Oskars klagan i Kristina från Duvemåla dyker osökt upp i huvudet när jag svänger in till Svarta bergen och Hägghults diabasbrott utanför Lönsboda. Överallt är det svarta stenblock – små, stora, utspridda i skogen, upptravade i gigantiska rösen. Sten, sten, sten.

Det var svårt att leva på de stenfyllda och magra åkrarna under 1800-talet. För att dryga ut kassan började man tillverka korgar i stugorna. Men det räckte inte, så folk emigrerade en masse. Då, i grevens tid, kom en driftig dräng, som lärt till gravstenshuggare i Tyskland, på att man kanske skulle kunna använda de svarta knallar som stack upp i bondens hagar. Sagt och gjort. Drängen började göra gravstenar, men någon riktig ruljangs blev det inte förrän han gjorde en obelisk till en rik bonde i södra Skåne. Då ville plötsligt alla ha en sådan till sina gravar.

Så alla som hade mark med sten började hugga gravstenar för glatta livet och det blev snabbt en växande sysselsättning. En stenhuggeriägare från Varberg, vid namn Hugo Gerlach fick nys om diabasen och tog med sig en geolog för att undersöka förhållandena i den lilla byn Gylsboda. De visade sig goda och man startade brytning där i slutet på 1800-talet. På den vägen är det. Man hittade diabas lite överallt i trakten och både Gylsbodabrottet och Hägghultsbrottet är fortfarande i bruk.

Nere i Hägghults gamla stenbrott driver den ideella föreningen Svarta Bergens vänner ett naturmuseum med café och stuguthyrning. Guiden och eldsjälen Erik Nilsson berättar engagerat om brytning, geologiska förutsättningar och brottets historia. Vi sitter på uteserveringen med det långsmala brottet, nu en svartblå sjö, framför oss. Skogen omgärdar sjön suggestivt och vackert.

Det är svårt att föreställa sig slitet med att bryta den hårda diabasen. Men det kan man få reda på längs den ljudsatta slinga som utgör muséet. Här finns något för hela familjen. Barnen kan gräva efter diamanter och gå vilse i en labyrint. Vuxna kan njuta av konsten och få häpna över det oerhörda i att ha brutit sten 90 meter ner i sjön.

Färden går vidare till Gylsboda, där allting alltså började. Jag åker till Sliperiet. Det är låst och tillbommat men på en skylt står att man ska ringa Pia Lindberg så kommer hon inom fem minuter. Det gör hon och jag visas runt i den kombinerade affären, utställningshallen och kreativa verkstaden som hon och den ideella föreningen Sliperiet i Gylsboda driver.

För bara tre år sedan var här en igenväxt industribyggnad full med bråte. Nu är lokalerna öppna och ljusa och innehåller dels Pias egna silver- och diabasalster, dels andra konstnärers verk. Verksamheten har fått sig en knäck nu under coronan, men tanken är att det ska bli en mötesplats för konst och kultur. Här finns för övrigt också en stor mineralsamling.

Jag vill se Gylsbodabrottet och Pia erbjuder sig att följa med och visa en speciell skogsstig som presenterar det på det mest spektakulära sätt. På väg dit berättar Pia historier, bland annat om Kage-Sissa som bakade kakor och sålde, och om ett hus på vår väg som kallades Lyckans höjd eftersom man fick sin lön där.

Vi travar vidare genom tallskogen och stenskravlet och kommer ut alldeles ovanför brottet. Det är verkligen imponerande. Lastbilar och dumpers ser pyttesmå ut.

I skogen intill finns ett gammalt brott som är helt runt. Träden har krupit ända till hålkanten och likt en svart opal glänser vattenytan där tjugo meter ner. Det hisnar. Väl värt en liten promenad.

Ett stenkast från Lönsboda ligger Kullaro, en butik med idel diabasting. Här finns allt från unika designmöbler till ljusstakar och smycken. Man kan lugnt säga, att för folket här uppe blev guldet inte till sand, utan stenen blev till guld.