”Elden ska falna” delar upp det privata och det polisiära
Elden ska falna
Författare: Linda Ståhl
Förlag: Norstedts
Linda Ståhl debuterade med polisromanen ”Syndaren ska vakna”, uppmärksammad som en av fjolårets bästa debutdeckare och dessutom för att den introducerade en ickebinär polis i svensk kriminallitteratur. De skånska kollegerna vid Vellingepolisen, dit Reub Thelander hade kommit som ny kriminalchef, undrade vad de skulle kalla honom/henne. ”Hen blir bra”, svarade Reub.
”Elden ska falna” är uppföljaren, den svåra andraboken i polisserien. Också här utspelar sig handlingen framför allt i Höllviken, den rikare strandnära delen av Vellinge kommun. I fiktionen verkar avstånden både inom och utom kommunen ännu kortare än i verkligheten (polisutredandet hamnar dessutom i Malmö och Trelleborg). Lite svårt kan det vara att veta exakt var händelserna sker och poliserna befinner sig.
Det händer mycket, såväl kriminellt som mänskligt. Kanske för mycket? Låt se… Det börjar med att en polis misshandlas på en pub och fortsätter med en brand i församlingshemmet och närliggande flyktingboenden. Både kvinnor och ett barn råkar illa ut, på värsta sätt. Här finns ett MC-gäng och det frodas diverse fobier och hat – mot flyktingar, kvinnor och en sån där som Reub. (Vad är hen: kvinna, man eller både och?)
Samt polisernas mänskliga vardagsproblem: kärlek, sexualitet och ny partner, mamma, pappa, barn och frågan: Vem är egentligen far till barnet? Ett homosexuellt par skyndar förbi som om ingenting. Mycket att sortera rätt i huvudet för deckarläsaren. Också mycket att hantera för deckarförfattaren.
Till detta kommer svårigheten, för lätt är det inte, att använda benämningen ”hen”. Missförstå mig inte, det är bra att hen används lika naturligt som hon och han. Men det kan ändå bli alltför ofta, som en onödigt poängterad… ja, just poäng. När ”henom” och ”hen” dyker upp i och en samma mening, då får jag erkänna att jag reagerade.
”Ofta kändes det som att ”Elden ska falna” består av två parallella delar och berättelser: å ena sidan det polisiära och kriminella, å den andra det vardagliga och privata. De möts inte, i alla fall inte tillräckligt ofta och ihopsytt.”
Det sammanlagda resultatet då, efter avslutningens action och upplösning? Hur blev det? Sådär, tycker jag nog. Ofta kändes det som att ”Elden ska falna” består av två parallella delar och berättelser: å ena sidan det polisiära och kriminella, å den andra det vardagliga och privata. De möts inte, i alla fall inte tillräckligt ofta och ihopsytt.
Det är lite synd. Men det kan vara jag, som är för ogin. Alldeles för sträng och krävande. Fast när något är så lovande och nästan bra, då önskar man, alltså jag, att det kunde vara riktigt bra. ”Elden har falnat” är en okej, rätt så spännande polisroman och i romanens mer allmänna del tar Linda Ståhl upp och behandlar mycket som är värt att uppmärksamma och tål att funderas på. Ja, rannsaka sig själv med, som läsare.
Förresten, efter att den polisiära utredningen är klar och brottslingen inlåst finns också hela tre extra kapitel om polisernas privatliv med likaså tre oväntade – och glädjande – twistar.
