Elisabeth Åsbrink skildrar Victoria Benedictssons liv och leverne
Mitt stora vackra hat
Författare: Elisabeth Åsbrink
Förlag: Polaris
Vid det här laget måste det i universitetsbibliotekens bokhyllor finnas flera hyllmeter med böcker om författaren Victoria Benedictsson. Nu bidrar Elisabeth Åsbrink med ytterligare fem innehållsrika centimeter under titeln ”Mitt stora vackra hat”. Det är ett mycket gediget och välskrivet arbete på hela 545 sidor om det idag kanoniserade författarskapet, eller snarare om personen än om författarskapet. För i boken får vi via till exempel brev och dagböcker lära känna personen och livet bakom litterära verk som novellsamlingen ”Från Skåne” (1884) samt romaner som ”Pengar” (1885) och ”Fru Marianne” (1887).
”Ibland blir det lite väl biografiska tolkningar för min litteraturvetarsmak, som om Victoria Benedictsson inte kunde skriva något bortom sitt eget liv.”
Det är alltså Victoria Benedictssons liv och leverne som intresserar Elisabeth Åsbrink mest. När litteraturen väl berörs sker det ofta för att belysa något i artonhundratalsförfattarens liv. Ibland blir det lite väl biografiska tolkningar för min litteraturvetarsmak, som om Victoria Benedictsson inte kunde skriva något bortom sitt eget liv. Givetvis finns det alltid någon form av koppling mellan liv och litteratur i alla författarskap, men ibland kan jag tycka att mäns verk, då man skriver om dem, oftare tillåts växa sig större än deras liv. Medan de kvinnliga författarnas verk, då de väl belyses, bedöms och värderas, tycks för evigt vara fångade inom författarlivets ramar.
Men det är klart, i just Victoria Benedictssons fall är det väl egentligen fullt förståeligt att böckerna om henne ofta landar där. Hennes liv var ju minst sagt dramatiskt, och mycket rikt på kontraster som det kostade på att få ihop. Föreställ dig bara att få ihop livet som gift med postmästaren i skånska Hörby, som tycks ha haft noll litterärt intresse, med livet som en av Sveriges främsta författare under pseudonymen Ernst Ahlgren. Eller att brinna hett under de borgerliga konventionernas våta filt. Det är också en konflikt som är svår att få ihop. Att vara en skicklig författare i en tid då kvinnor nedvärderades enbart därför att de var kvinnor. Ja, det är lätt att förstå att den typen av oförenliga kontraster och konflikter skapade en splittrad och ensam själ.
Elisabeth Åsbrink gör ett bra jobb när hon visar upp den bräckliga och ensamma själen som efter en ofta omtalad romans med den internationella litterära giganten Georg Brandes tog sitt liv 1888. Det är en mycket gripande berättelse som framställs hela vägen in i slutet. Jag sugs in och vill hela tiden fortsätta läsa. Men samtidigt måste ju litteraturvetaren i mig få säga sitt också, och då vill jag peka på alla hyllmeter som redan finns. Victoria Benedictsson är med rätta nog ett av Sveriges mest beforskade författarskap. Det finns alltså en hel del som redan har sagts om både hennes liv och verk, ofta av kvinnliga forskare. Jag skulle önska att Elisabeth Åsbrink mer tydligt lyfte fram den tidigare forskningen. Hon listar visserligen en rad källor i slutet av boken men jag skulle hellre se att läsaren redan i själva texten fick en tydlig bild av vem som tidigare har sagt exakt vad.
