En sevärd film i tiden

Ur led är tiden, och det är inte första gången. Varje gång det sker hoppas vi att den skall ledas rätt. Just handlar det om ett livshotande virus och vi tvingas till åtgärder som vi trodde hörde hemma under gångna världskrig eller i någon science fiction- film från Hollywood.

Detta har satt fart på fantasin hos en av våra mest namnkunniga deckarförfattare, Camilla Läckberg, som är den som står bakom manuset till svenska filmen Glaciär. Det handlar alltså om ett dödligt virus som håller på att förvandla mänskligheten till en parentes i evigheten. I ett sista försök att rädda vad som räddas kan låter man utvalda människor leva i karantän med stränga krav och förhållningsregler.

På ett lyxhotell springer vi på en pastor (Alexander Karim) och en läkare (Lena Endre) som med "kassan i ordning" lyckas tillhöra de privilegierade. Pastorns hustru har begått självmord så tvivel om livets mål och vår herres medel gör knappast hans klaustrofobiska tillvaro angenämare trots lyxen. Läkaren har sina demoner att kämpa mot men allt eftersom deras kommunikationer blir allt mer intim börjar också insikten om att de inte kan leva celibat i en bubbla hela det liv som eventuellt återstår.

I Glaciär finns inga effekter eller försök att plocka poäng på det kaos och anarki som råder utanför den självvalda isoleringen. Ibland smyger det sig in en lite teatralisk stämning men ingen skugga skall falla på Endre och Karim som äger sina roller. Att bolla med så många existentiella spörsmål plus några till som till exempel den ekonomiska faktorn när båten sjunker och vem som skall få plats i livbåten på 90 minuter är svårt men regissören Baker Karim knyter ihop säcken på Läckbergs manus acceptabelt.

Sevärd och ligger i tiden alltså.