En studie i det pinsamma, svåra och hemliga hos människorna
Studie i mänskligt beteende
Författare: Lena Andersson
Förlag: Polaris
Vi blir till som människor i kontakten med andra människor, ändå är den så förbenat svår, den där samexistensen. En del säger vad de menar, trots att det sårar. Andra säger den diametrala motsatsen till vad de menar. En del menar ingenting alls men skapar ändå oro; den ordlösa, svårkonkretiserade, den som bara kan upplevas. Alla vill oss inte gott. Att alltid bedriva ”rak kommunikation” är patologiserat.
Med hjälp av ett antal kvinnor och någon enstaka man utför Lena Andersson i sin nya roman just vad titeln skvallrar om: en studie i mänskligt beteende. Finurligt hopvävda människoliv sätter våra beteenden under lupp. Lena Andersson är som en kirurg i sitt skrivande. Hon lägger ett perfekt snitt över det inflammerade, det infekterade, det outtalade som är mer sant än det vi förmår förklara för oss själva i situationen. Sedan pressar hon ut varet och låter det ligga där till full beskådan. Kladdigt, fult, pinsamt och mänskligt. Det är förkrossande i sin krasshet, och samtidigt otroligt kul. Mer än en gång kommer jag att tänka på de där samtalen olika kommunistiska sekter sägs ha bedrivit på 70-talet, med kritik och självkritik. Andersson riktar sin röntgenblick rakt genom alla fasader. Naturligtvis är det ideologiskt, men på sätt sida pamflett-tryckeriet.
”Att läsa ”Studie i mänskligt beteende” framkallar en av de viktigaste känslorna man kan få av en bok, nämligen den att vara påkommen. Genomskådad, i all sin futtighet och löjliga mänsklighet.”
Andersson har en förmåga att inte bara använda skalpellen och röntgenapparaten, utan även en liten hammare, med vilken hon knackar hål i olika kranier och låter läsaren vara med i karaktärernas hjärnor. Hon följer deras inre monolog, på ett plan där de kanske knappast själva är medvetna om dess verkliga mening. Det är den ensamma som arbetar i sybehörsaffär där chefen bestämmer att alla måste berätta om övergrepp de utsatts för, i samband med Metoo. Det är pojken som råkar snatta när han förbereder sin dittills största upplevelse av bulimi. Det är den unga franska skådespelerskan som förskräckt inser att hennes äldre mentor plötsligt snor hennes älskare. Specifika öden, men där Anderssons iakttagelseförmåga gör mekanismerna igenkännliga i våra egna små liv. Om vi törs se dem, vill säga.
Allra hårdast drabbad blir jag av vänskapsrelationen mellan två kvinnor, där förtroenden är kapital och maktförhållandet upprätthålls genom förnumstighet och psykologiskt intrikata bakhåll. Jag har varit den ena kvinnan, jag har varit den andra kvinnan, båda positionerna är vidriga. Ändå håller man på. Att läsa ”Studie i mänskligt beteende” framkallar en av de viktigaste känslorna man kan få av en bok, nämligen den att vara påkommen. Genomskådad, i all sin futtighet och löjliga mänsklighet. Jag vill sätta ihop en bokcirkel av alla ”väninnor” jag plågat, tala ut, säga sanningen. Det är förmodligen omöjligt, och därför är jag tacksam över skrattspegeln Lena Andersson erbjuder.
