Filmrecension: Gapig monsterjakt blir tjatig

Häxan Baba Jaga, sjöodjuret Nessie och Snömannen – en efter en blir de kidnappade av den unga men oj så effektiva monsterjägaren Mila Starr. Familjen Wishbone, med den småklantige sonen Max i spetsen, rycker ut för att undsätta sina monsterkompisar, men de har inte mycket att sätta emot Mila Starrs skicklighet och moderna tekniska prylar.

Om de ska ha en chans så måste de förvandlas till monster igen, och då kan vad som helst hända. Dessutom visar det sig att Mila Starr jobbar på uppdrag åt sina föräldrar, som är kända tech-miljardärer och som nu planerar att använda monstren i ett hemligt experiment.

Nej, själva storyn är inte den här uppföljarens starka sida. Den känns mer som att den hör hemma i någon av alla dessa animerade dussinprogram som rullar framför dagiströtta ögon innan det är dags för fiskpinnar en tisdagskväll än i en biofilm. Mycket energi och möda läggs också på att förklara allt man borde känna till från den första filmen. Långa och repetitiva jaktscener blir förbannat tjatiga och oengagerande i längden. Dessutom är "Monsterfamiljen" osedvanligt gapig och skrikig, vilket i viss mån kan vara den svenska dubbningens fel.

Men snygg är den i alla fall. Från galna biljakter i stan till Himalayas snötäckta berg till botten av Loch Ness-sjön känns animationerna både lyxiga och fantasifulla.

Sensmoral får vi inte glömma heller. Förutom ett väldigt tydligt grundtema om att alla duger som de är så finns här också ett budskap om att förment goda tech-miljardärer egentligen är fullständiga psykopater, vilket känns som ett oväntat progressivt inslag mitt i allt Nickelodeon-stök.

Det finns en fin ansats här, ett uppkäftigt actionäventyr någonstans mellan "Dumma mig" och "Hotell Transylvanien". Tyvärr landar man i ett väldigt långt och ovanligt skrikigt avsnitt av "Phineas och Pherb". Fiskpinnarna är klara, kom och ät.