Frans har låtit musiken ta tid

Att han är perfektionist är en av anledningarna till att albumdebuten låtit vänta på sig. En annan är att Ystadspågen Frans Jeppsson Wall bara var 17 år när han representerade Sverige i ESC med ”If I were Sorry”. Så efter tävlingen valde han att låta musikkarriären vänta.

– Det var ganska hett just då, men jag bestämde mig ganska tidigt för att jag ville återvända till skolan. Inte för att jag älskade den, jag var inte överentusiastisk, men jag kände att jag behövde tid att mogna. Så jag har gett mig lite tid att träna och bli bättre på det jag gör, säger han.

I början av året beslutade han sig dock för att på allvar ta tag i och slutföra sitt album.

– När vi samlade ihop alla våra projekt över fyra år visade det sig att vi hade 120 låtar, vi gillar att vara kreativa när vi är i studion och det hände att vi bara skrev något nytt istället för att fullfölja något vi redan hade. Men då satte vi oss ner och sorterade ut de låtar jag tyckte var bäst, förklarar han.

Resultatet är Present, där de nio utvalda låtarna dels skiljer sig åt ganska mycket, dels har det gemensamt att de klockar in på strax under eller över tre minuter.

– Jag ville att albumet skulle vara intressant rakt igenom. Att man ska vilja sätta på varenda låt igen, som att man nästan inte får tillräckligt. I dagens värld finns det inte många som har tålamodet eller tiden att lyssna igenom ett 16-låtars klassiskt album. Låtarna är också skrivna under väldigt olika perioder, förklarar Frans.

De två år som gått sedan han tog studenten har han inte enbart ägnat sig åt sin musik.

– Du vet, när man precis har slutat skolan vill man vara ledig resten av sitt liv, så det första året tillägnade jag musiken. Gjorde lite spelningar här och där och satsade i studion. Men sedan kände jag att det var ganska tråkigt för det blev mycket dötid. Då kontaktade jag bemanningen, som fixar vikarier till skolor, och frågade om de hade något jobb till mig.

Det hade de, så det senaste läsåret har Frans hoppas in som vikarie, både allt från låg- och mellanstadiet till högstadiet.

– Mest i idrott och engelska, men jag hade verkligen allt: historia, religion, franska... räknar han upp.

Vad sade eleverna när du klev in i klassrummet – de måste ju ha känt igen dig?

– Det roliga är att under fjärde klass har ingen någon aning om vem jag är, så det var roligt att ha dem. Men det var kul även med de andra, säger Frans.

Har du inte varit rädd för att bli bortglömd av dina fans?

– Jo, och i branschen var man tveksam. Men vet jag var jag vill vara när jag är 16 år och vill jag fullfölja en karriär där jag är missnöjd med det jag gör och följer andras beslut för att jag inte själv kan ta dem, eller laddar jag tills jag är så extremt gammal som 21, ha ha, och fullföljer något med ett mål och en tanke bakom? Man kan vara hur stor som helst på sociala medier, pusha sig själv till att vara överallt och känna alla, men i grund och botten handlar det om vad folk vill lyssna på. Det viktigaste är att jag är nöjd med det jag gör och kan stå för det jag släpper. Och det är bra musik som berör. Jag känner ett lugn i det, säger Frans.

När albumet nu är ute fortsätter Frans jobba i studion, och med sitt nya extraknäck.

– I sommar jobbar jag i en bar. Det är inte så många spelningar, ha ha.

Och även om han känner sig glad och harmonisk saknar han sin publik.

– Så klart, den är själva efterrätten. Du vet, man hämtar råvarorna, lagar mat väldigt länge, sätter sig ner och äter måltiden men det är efterrätten man längtar efter. Det är det bästa. Men det kommer...