Hyllade Samanta Schweblin: "Språket är farligt"

Hon ser sina två romaner som ett slags misslyckande. Samanta Schweblin vill framför allt skriva noveller men ibland sväller berättelsen ut till en hel bok – vilket alltså egentligen betyder att hon inte riktigt har lyckats, säger hon och skrattar.

– Tänk dig att göra något som en roman och kunna leverera det på kortare tid. Det är kraftfullare. Men för att kunna göra det måste du vara jobbigt kontrollerande och supermedveten om varje ord, säger hon energiskt, med det eftertryck som spanskans läspande "s" skapar.

Samanta Schweblin är en av de mer uppmärksammade nya latinamerikanska författarna och hennes "Räddningsavståndet" blev Bookerprisnominerad år 2017. Nu finns den filmatiserad på Netflix, och rättigheterna är sålda även till nästa roman, "Kentukis". Den handlar om små hjulförsedda mjukisdjur, som Samanta Schweblin en dag uppfann efter att ha förundrats över drönarboomen i Latinamerika.

– Jag åt lunch hos min pappa och frågade ”varför har vi inte det här?”. Pappa är ingen läsare och för första gången tittade han väldigt intresserat på mig och sade ”vi kan bli rika!”. Men jag förklarade att jag pratade om litteratur och han svarade: ”ja ja, om det är vad du kan så skriv en roman då”.

I "Kentukis" sprids mjukisdjuren likt en löpeld över världen. De har en kamera placerad i ögonen: den som äger en följs ständigt av en främmande människas blick, och den som styr en kan i stället kika in hos en främling. I 25 berättelser möter vi till exempel en datanörd i Zagreb och en uttråkad hemmafru.

Vid en punkt i skrivandet stannade Samanta Schweblin upp och undrade: ”skriver jag verkligen om teknologi?”. Det är inget hon egentligen är intresserad av. Men boken handlar snarare om det som händer oss och det vi gör med andra, via teknologin.

Samanta Schweblin rensade bort så mycket tekniska termer hon kunde, för att boken inte skulle stämplas som science fiction. Hon ville samla alla sociala medier vi använder i en enda apparat.

– Vi lever ett superteknologiskt liv och antar att det är verkligheten men när den verkligheten skrivs in i en bok säger vi att det är science fiction. Litteraturen förebådar alltid det som komma ska, och vi vet inte teknikens gränser. "Kentuki" är ett utforskande av de gränserna, de moraliska, politiska, lagliga och våldsamma gränserna.

Haltande kommunikation är något som Samanta Schweblin alltid återkommer till. De gulliga små apparaterna i "Kentukis" är först bara husdjur, som inte kan meddela sig. Men när användarna kommer på sätt att kommunicera kastas maktförhållandena om.

– När språket gör sitt inträde sker ett skifte. Husdjuret börjar prata och säger ”det här tycker jag inte om. Du gjorde något dåligt.” När de får språk får de också makt.

Att språket kan vara farligt och gäckande var något som hon upplevde redan i barndomen. Som tolvåring fick Samanta Schweblin känslan att det uppstod ett glapp mellan det hon ville säga och det som hon faktiskt sade, efter ett bråk med en vän. Hon slutade prata i ett helt år, och skolan krävde att hon skulle gå till en psykolog, som dock slog fast att hon var "normal" men understimulerad.

– Språket är vackert, för vi är det vi är på grund av språket. Alla våra mirakel som människor är länkade till språket. Men det är också väldigt farligt, säger hon.

Omgivningen blev provocerad, till och med våldsam av att hon inte pratade. Då gömde Samanta Schweblin sig bakom bokpärmarna – de blev hennes "osynlighetsmantel". Det var också då hon började skriva på allvar.

Även i "Räddningsavståndet" – det avstånd en förälder högst kan avlägsna sig från sitt barn för att rädda det vid en eventuell olycka – osäkras språket. I båda romanerna är inte bara språket godtyckligt, utan hela verklighetsuppfattningen svajar.

– Ja, verkligheten är språk! Precis som språket är normalitet något vi skapar. Vad som är normalt eller inte ligger så nära vad som är verkligt och inte – eftersom det hör samman med vad vi accepterar som vår verklighet, säger Samanta Schweblin engagerat.

Romanen är också en kommentar till klimatkrisen, och räddningsavståndet mellan människan och jorden. Schweblin ville skildra ett stort problem i Argentina: de dödligt giftiga bekämpningsmedel som används på sojabönor. Hon ville ha en subtil berättelse för de som redan kände till problemet och en kraftfull för de andra.

– Det var som en omöjlig ekvation, så jag kände ”det vill jag göra”.

Boken igenom finns ett akut hot. Sättet att bygga upp spänningen bottnar i den latinamerikanska traditionen med Borges i spetsen, där fantastik handlar om känslor och stämning snarare än monster, förklarar Samanta Schweblin.

– Det som omöjligt kan hända skulle vara fantasy – men det här är mer något som troligtvis inte händer, men som kan göra det. Därför är det så hotfullt, för att det är på riktigt.