Imarhan hittar hem på sitt tredje album

När Imarhan debuterade 2016 var de noga med att visuellt visa sin urbana sida och att de tillhörde en ny generation, iklädda jeans och skinnjackor. Inför tredje albumet har kvintetten bytt till traditionella kläder. De betonar var rötterna finns, men bjuder också in världen. Det passar dem. Lika viktigt är att de har byggt en studio i Tamanrasset i södra Algeriet – den första i staden med nästan 100 000 invånare.

Starten är mjuk, nästan drömskt, och bandet visar att hur väl de behärskar även akustisk gitarr innan ”Achinkad” halvvägs in sätter fart och blir mer jublande, med ululerande kvinnor, elgitarr och igenkännbar handklappsrytmik. Ett av den eftertänksamma plattans bästa spår.

Imarhan har ett yngre sound än Tinariwen, genrens ”uppfinnare”, och det märks att de lyssnat på nutida västerländsk rock och pop. I en stil där många har ett likartat sound bryter Imarhan tydligast mot det med sina gäster. På pappret är gruppen en kvintett, men på skiva hörs även kvinnoröster som är viktiga för helhet och sammanhang. ”The local Tamanrasset community” står det dock bara i pressmaterialet.

Namngivna är däremot Abdallah Ag Alhousseyni och den nyligen avlidne Mohamed Ag Itlale från just Tinariwen som hörs i ”Tindjatan” respektive ”Tamiditin”. Starka insatser, men inget som bryter mot mönstret. Det gör däremot sudanesiska sångerskan Sulafa Elyas med en sorgsen vers på arabiska i mollstämda ”Taghadart”, en annan höjdpunkt.

Jag uppskattar också Gruff Rhys från Super Furry Animals på walesiska i ”Adar newlan” med refrängen som upprepar frasen ”te cryf” (varmt te). Språken knyter an fint, men det poppigare soundet och inslagen av spanskinfluerad gitarr får det samtidigt att låta mer utspätt. Det är också skivans mest välpolerade låt.

Det märks att Imarhan njuter av att ha en egen studio i sin egen miljö. Soundet är varmt, välproducerat och välkomnande, men inte utan lite sand i hörnen. Det är mer akustiskt och avslappnat – och fyllt av assouf.